Att kämpa med näbbar och klor.

Efter att ha lyssnat på http://urskola.se/Produkter/189770-Skolministeriet-Mamma-gor-jattemycket-om-kampen-for-ratt-stod vaknade min diskussionslust.

Jag är mamma till ett barn med dyslexi, och det skär i mitt modershjärta när jag alltför ofta tvingas se och höra hur denna mycket ambitiösa flicka dagligen kämpar och strider i timmar. För mig är det en självklarhet att vara med och hjälpa till när hon behöver börja om och om igen. Inte bara med ord, läxor och prov utan också med sådant som är självklart för att det dagliga skolarbetet ska fungera.

Föräldrar sitter ofta inne med mycket information som kan vara till hjälp för att lösa problem i skolan. Ett exempel är kunskapen om hur eleven hanterar läxläsning. Lösningen på inlärningsproblem blir ofta en uppmaning hem att plugga mer. Min dotter och jag tränade ordbilder när hon gick i årskurs 1. Hon hatade det för hon såg inte ordbilderna! Hon ljudade sig fram eller gissade vilt. För en elev som har svårt att nå målen kan viss läxläsning bli ytterligare en börda och leda till problem och konflikter även i hemmet. Där bör man hitta alternativa lösningar på övningar. Kanske ska skolan gå in med läxhjälp för att kunna hitta lösningar som underlättar inlärningen för eleven.

Det är en sak att lära sig tjugofem nya ord på engelska i veckan det är en helt annan sak att lära sig att stava till dem. Hur ska man kunna stava på engelska när det är kämpigt nog på svenska?

Har alla lärare idag kunskap om och förmåga att hantera de verktyg som krävs för att stötta elever med dyslexi? Till exempel. Hur ofta skriver lärare ut stenciler? Ofta! För att en elev med dyslexi ska ha samma möjlighet att ”läsa” en längre text behöver materialet att vara inläst. Det går inte heller att använda talsyntes om texten är en ”papperskopia”.

Jag skulle önska att det inte var ett lotteri hur mycket hjälp och stöd som elever med läs- och skrivsvårigheter och dyslexi får. Det ska inte ha någon betydelse var i Sverige du bor. Däremot tror jag på en skola, där varje elev, oavsett om eleven har en funktionsnedsättning eller inte, får uppmärksamhet och hjälp, efter sina egna förutsättningar. Precis som det står i skollagen. Jag har kämpat med näbbar och klor för att min dotter ska få den hjälp hon behöver och har rätt till, jag har gått på otaliga möten med skolan och jag har läst kilometervis med text för henne. Men hur går det för elever som inte har föräldrar som kan eller orkar slåss för deras barns rättigheter?

                                                                                 Bild hämtad från Pixabay.com

Demokrati, kränkande behandling, diskriminering & mobbing

Demokrati 

Humle menar att demokratifrågor i skolan gestaltas genom begrepp som delaktighet, inflytande, åsiktsfrihet, ömsesidig respekt, jämställdhet, jämlikhet, ansvar, skyldigheter och representativitet (Svensson, 2015). Enligt läroplanen ska undervisningen ”förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på” (Skolverket, 2016, s.7). En fråga som lyftes under våra gruppsamtal denna vecka var hur vi konkret kan göra demokratiska arbetssätt en del av undervisningen. Vi samtalade om vilka möjligheter eleverna egentligen har att påverka i klassråd. Vi kom fram till att det i viss mån finns en begränsning i vad som egentligen är möjligt att påverka. Detta kan bero på ramfaktorer så som ekonomi. För att förtydliga: Eleverna önskar mer fotbollar och två fotbollsmål men läraren förklarar att det inte finns någon möjlighet att köpa in detta. Vi samtalade om vikten att känna att man får vara delaktig i beslut. Vi resonerade kring vilka utmaningar beslutsfattande kan medföra. Ska majoriteten bestämma jämt? Får alla komma till tals under klassråd? Är det bättre med anonym röstning? Finns det andra sätt att organisera klassråden? Ska man rösta på enbart genomförbara förslag inom olika områden (exempelvis vad ska köpas in till rastboden)?

Sokratiska samtal, som beskrevs i UR serien Jakten på det demokratiska klassrummet , var något vi diskuterade denna vecka. Vi fann arbetsmodellen mycket intressant och ett bra sätt att öva förmågorna att respektera andras åsikter, uttrycka åsikter och kritiskt granska. Serien innehåller fler videoklipp kring ämnet demokrati som skulle vara intressanta att återkomma till när tiden finns. Även i Skolverkets material om delaktighet och inflytande är något vi ser användbart i arbetet mot en mer demokratisk skola.

Kränkande behandling, diskriminering och mobbing

Enligt skollagen och diskrimineringslagen ska ingen elev utsättas för diskriminering eller kränkande behandling (SFS 2010:800, 1 kap, 5§; SFS 2008:567, 2 kap 5§). Trots detta hade antalet anmälningar om kränkande behandling ökat under 2016 jämfört med samma period året innan (Skolinspektionen, 2016). Eek- Karlsson och Elmeroth beskriver  i boken Normkritiska perspektiv - i skolans likabehandlingsarbete att "diskriminering föds ur föreställningar om vad som kan betraktas normalt." (s.125). De menar att det normkritiska perspektivet är en viktig del i arbetet mot diskriminering. Kanske kan en ökad medvetenhet om normer och värderingar vara en del av lösningen till en minskning i kränkande behandling, diskriminering och mobbing? Kan en skola där kränkande behandling, mobbing och diskriminering förekommer ses som demokratisk? Ekerwald och Säfström menar att man "i sina strävanden att göra skolan mer demokratisk måste göra något åt den mobbing som [...] förekommer [...]" (s.116).

Artikeln Lärarnas kollegiala lojalitet hindrade nolltolerans mot mobbing väckte många tankar. I gruppen samtalade vi om egna erfarenheter av lärare som inte tagit i tu med vad som kan ses som kränkande behandling. Svar som "om du inte ger hen uppmärksamhet så slutar hen", "hen kanske är lite förtjust i dig" och "du behöver kanske inte vara där hen är". Artikeln belyser verkligen vikten av att granska de normer som finns bland lärare. Det är viktigt att reflektera över hur vi bemöter de elever som faktiskt anförtror sina problem till oss! Att de känner att vi värnar om deras välmående. Det finns nog få värre saker än att samla mod att berätta något jobbigt och mötas av en lärare som anser att man själv försatt sig i situationen som lett till utsatthet.

Mathilda Wirback
Karlskoga Lärcentrum

Demokrati, normkritik och diskrimineringsgrunder

I boken Levd demokrati? Kan man flera gånger läsa att demokrati bland annat innebär att alla människor har lika värde. Som invånare i ett demokratiskt land är du lika mycket värd som alla andra som bor där, oavsett vem du är, hur du ser ut eller vem du vill vara. Det är när någon eller några anser att någon inte är lika mycket värd som mobbning kan uppstå. Detta anser jag att man kan koppla till mycket av det som fanns att läsa i boken Normkritiska perspektiv. Min slutsats blir då att vara normkritisk och att vara demokratisk hänger ihop.

Vår lilla halva av gruppen som kommer från Strömstad har diskuterat mycket kring det här med alla människors lika värde och normkritiska perspektiv. Framförallt har vi diskuterat något som under flera tillfällen var ett samtalsämne under min VFU. I min VFU-skolas likabehandlingsplan stod det att de arbetade med diskrimineringsgrunderna i fyraårscykler, två varje år, så att alla elever någon gång skulle ha hört talas om dem under sin tid på skolan. I år var en av grunderna de arbetade med könsöverskridande identitet eller uttryck. I en av klasserna gick en pojke som ofta kom till skolan med lösnaglar, lösögonfransar, glittriga tights… ja, gick emot normen för hur en pojke ”ska” se ut helt enkelt. Dock så hade han ALLTID klätt sig och fört sig på det viset, så för de andra barnen i skolan var det inget konstigt. Lärarnas bekymmer var därför vad som skulle ske om de började prata om könsöverskridande identitet och uttryck; skulle de andra eleverna då börja lägga märke till det som var normbrytande hos pojken, eller skulle han själv känna att han hamnade i en obekväm situation och känna sig utpekad även om ingen klasskamrat sa något? Att undervisa om diskrimineringsgrunderna upplever inte jag som särskilt normkritiskt eftersom man då pekar ut det som går mot normen snarare än inkluderar det, men å andra sidan så är det ju en del av vårt uppdrag och vår värdegrund att undervisa och prata om diskriminering för att hjälpa eleverna att utveckla förståelse och medmänsklighet och bli demokratiska medborgare.

Hur tänker ni kring detta? Hur kan man undervisa/prata om diskrimineringsgrunderna utan att peka ut de individer som är normbrytande? Behöver man ens prata om diskrimineringsgrunderna när det redan är ett sådant ”tillåtande” klimat? Eller kan man välja ut och bara prata om de grunder som man anser att eleverna behöver tänka på lite extra?

Vem kunde tro att ett klimat utan diskrimineringar också kunde skapa problem? ;)

Bild skapad i pixton.com

/ Sofia Helgen

Är nolltolerans på mobbing och kränkningar en utopi i skolans värld?

Jag varnar i förebyggande syfte för att det här är ett långt inlägg, men det är ett ämne engagerar mig!

– Det som förvånat mig mest var att den kollegiala lojaliteten bidrog till att utsatta elever inte fick den hjälp de har rätt till, säger Hélène Jenvén, som såg att det fanns lärare som ansåg att vissa elever själva försatte sig i situationer som gjorde att de blev utsatta.

http://www.forskning.se/2017/03/20/lararnas-kollegiala-lojalitet-hindrade-nolltolerans-mot-mobbning/

Jag bygger mitt inlägg på ovanstående citat an Hélène Jenvén för detta påverkar min dotters vardag i skolan på högstadiet.

Som lärarstudent har jag varit ute på flera (låg- och mellanstadie)skolor i Strömstad och Tanums kommun. På de skolorna så är det nolltolerans mot mobbning och trakasserier. Likabehandlingsplanen som finns på alla skolor, ska följas och följs. Alla är och ska behandlas lika. Man ska inte behandlas olika för att man är pojke, flicka, vilken nationalitet eller religion har.

Strömstad har en högstadieskola där man samlar alla högstadieelever från hela kommunen, det finns alltså ingen möjlighet att byta skola. Jag gick på samma skola i slutet av 80-talet och i början av 90-talet, då var det en trygghet att man fick gå med sina gamla klasskompisar och om någon från någon annan klass gjorde något dumt så hade man sina kompisar. Det var ”Vi mot världen, gruppen var stark”. I dagens skola så delar men upp klasserna från mellanstadieskolorna till mindre klasser på högstadiet och blandar elever från olika skolor i varje klass. Att gå från en klasslärare som hade koll på hela klassen till att gå till mentorer som har många ungdomar från olika klasser märker eleverna snart att lärarna inte har lika stor koll på klassen. Distansen mellan elever och lärarna är lång och man har inte kvar sin trygghet i gruppen som skydd när klassen splittrats. Mobbningen har vuxit mer och mer de senaste åren och mycket beror på att man inte har kvar tryggheten från sin gamla klass längre. Det jag vill komma fram till är att, lärarna är närmare eleverna på låg- och mellanstadieskolorna och kan handla snabbt om det skulle hända att någon bli mobbad eller trakasserad. På rasterna så har lärarna ett rullande rastschema, så det är alltid lärare där eleverna är, där har vi skillnaden mot högstadieskolan, där det inte finns tillräckligt med vuxna där eleverna är.

Den ökade invandringen har också satt sina spår, skolan tar inte tag i det växande problemet, rasism. Jo, förresten på ett bakvänt vis.

En röst ska inte tystna på grund av mobbning, man ska kunna säja och vara precis som man är och inte må så dåligt som vissa mobbade gör.

Som svensk tjej som går i skolan så vill lärarna och rektorerna att jag bara ska stå och ta emot det som mobbarna säger och som tjej så får jag inte göra något, man får inte ge igen. (Emma, 14 år)

Jag har fått en inofficiell bekräftelse från lärare på skolan att man är rädda för att få anmälningar om rasism om man stödjer eleven utan invandrarbakgrund. Hjälp mig att förstå! Jag tror på alla människors lika värde! Jag har vänner som bland annat är muslimer, kristna, buddister, homosexuella, transsexuella, heterosexuella och jobbar som bönder, fiskare, väktare, lärare, butiksbiträden, städare och läkare. Det är de som röstar på SD, Liberalerna, Moderaterna eller Socialdemokraterna. Vad är skillnaden? För mig är alla dessa människor lika mycket värda!

Som förälder till barn i en liten stad finns fördelen att föräldrar informerar andra föräldrar om det som händer på skolan. Men det som oroar lite är att eleverna ska kunna vara på skolan och känna sig trygga och de ska inte behöva ringa hem fler gånger om dagen för att hen inte mår bra på grund av att hen blir mobbad eller trakasserad på skolans område och på skoltid.  

Nu känns det som att nolltoleransen för mobbning och trakasserier på denna högstadieskola är en utopi, så länge som man inte tar hjälp utifrån för att få stopp på den. Skolan måste sätta stopp för mobbningen, för så länge de inte gör det ger det klartecken till mobbarna att mobbning är okej. En bidragande orsak är också som Hélène Jenvén skriver i sin artikel att lärarna skyller på att eleverna själva sätter sig i situationerna och får då skylla sig själva.

-          - Du får tänka dig för var och hur du står. Hon stod och väntade på bussen och fick ett ägg kastat i huvudet.

-         - Du måste låsa skåpet och ta ur nyckeln. De stal hennes skåp- och husnyckel när hon packade väskan.

Visst ska man sätta in stödjande resurser när mobbningen redan har ägt rum, men det förbyggande arbetet är ännu viktigare för att få stopp på mobbningen. Dessutom är det viktigt att den utsatta får reda på att skolan verkligen försöker lösa problemet. Så här ska ingen bli behandlad någonstans, hade det gällt vuxna hade de tagit kontakt med fackföreningen och vägrat att gå till jobbet, men när det gäller barn har de ingen annan utväg än att gå till skolan på grund av skolplikten.

                                                                                                                                                  Bild privat

Gestaltning Strömstad

Klicka på bilden för att göra den större.

Sofia Helgen, Anna Lena Ysander och Annika Lundin 

Åldersnormen

I svensk lagstiftning finns det sju diskrimineringsgrunder och ålder är en av dem. Att prata om makt och normer i förhållande till ålder kan vara särskilt intressant för oss som ska undervisa väldigt unga elever. Vi bör ha reflekterat över hur vi talar till och om elever på grund av deras ålder. Normen gällande ålder är att vara vuxen. Den vetskapen behöver varje lärare ha med sig in i klassrummet för att kunna bemöta eleverna på ett bra sätt.

Enligt Ung och Dum (youtubefilm, ålder som maktordningen), så benämner de flesta tidningar etc. ung ålder som något negativt. Att vara ung är att vara oansvarig och barnslig. En annan vanlig fras är ”hon är väldigt duktig för sin ålder”.  Den frasen indikerar på låga förväntningar på den som är ung. I filmen av Ung och Dum hävdar de även att eftersom alla vuxna en gång varit barn så vet de hur det är att vara ung. Det gör att åldersdiskriminering accepteras, eftersom barnen kommer få möjlighet att utöva makt över andra när de blir vuxna.

Eek-Karlssson i Elmeroth (2016, s. 19) menar att en professionell lärare är ”medveten om sina maktresurser och förhåller sig reflexivt till dessa”. Våra elever är ju de facto betydligt yngre än oss själva. Vi kommer att bestämma saker om eleverna som vi inte skulle uppskatta om någon gjorde mot oss. På min VFU hade jag en konflikt med några elever huruvida de skulle ha jacka på sig eller inte. Det var vår i luften och solen sken, men det var bara någon plusgrad. Jag sa att de var tvungna att ha jacka på sig. De sa indignerat att ”vi märker väl själva om vi fryser!”, och det har de ju alldeles rätt i. Om någon hade kommenterat min klädsel på det sättet som jag gjorde mot eleverna hade jag blivit ganska sur. Det var ett exempel på när jag använde ”vuxenmakt” över barnen. Det var inte något jag reflekterade över då.

Barnen skulle i högre grad kunna bestämma mer om sig själva, men vi vuxna måste ju också vara med och vägleda barnen. Vi behöver hjälpa dem att se konsekvenser av beslut som de fattar som kanske är svåröverskådliga för ett barn.

/Maria Hårsmar

Kränkt? Mobbad? eller inte alls?

Här kommer en fråga som vi berört vid flera tillfällen inom vår grupp det skulle vara intressant att höra era tankar om detta.

Med risk för att bli kritiserad skall jag nu ge mig in i debatten genom att återberätta något jag hörde på radion för ett tag sedan att ”det har gått mode i att bli kränkt” det pratas i alla förekommande medier om kränkningar i alla former. Även Stig Björn Ljunggren i UR programmet om Härskartekniker menade att vi är så lättkränkta i dagens Sverige.

Jag skall inte på något sätt försvara den som kränker med avsikt, jag har själv blivit kränkt och vet hur det känns. Jag har genom livet haft ganska tuffa jobb som Ordningsvakt och P-vakt, där är kränkningar vardagsmat. Därför har jag nog en mycket hög tröskel för vad jag anser är en kränkning.

Mina egna barn har jag tränat i att tro på sig själva och inte låta någon trampa på dem. I vår familj har vi en rå men hjärtlig jargong, något som de tagit med sig till skolan på gott och ont. Mina barn har aldrig blivit mobbade, utan snarare ställt sig på den svages sida.

Min farhåga är när jag får en egen klass är att jag inte kommer att vara lyhörd nog och att inte ta ”i mina ögon skitsaker”/kränkningar på allvar. Jag har lätt för att säga "bry dig inte om det"

Däremot kommer jag lägga mycket kraft på att stärka elevernas självkänsla och på det sättet minska deras mottaglighet för kränkningar. I boken Levd demokrati kallas de för överlevare, de som utsätts för mobbing men inte känner sig mobbade (Ekerwald, Säfström, 2012). En människa som är trygg i sin person har högre tolerans mot mobbing, mobbarna skall inte få lyckas. Vaccinera barnen mot kränkningar!

                                                     Jag ger inte upp!

                                                                                                       Foto privat

Gestaltning Karlskoga 1

Klicka på bilden för att göra den större

Amanda Kvick, Michaela Källström, Mathilda Wirback

Gestaltning Karlskoga 2

Klicka på bilden för att göra den större!

Therese Johansson

Jennifer Pavlovic

Maria Hårsmar

När man inte tillhör gruppen från början

Eftersom jag redan hunnit läsa några av veckans blogginlägg har jag sett att många precis som jag har fastnat för UR-serien ”Rektorn” och frågor runt elever med svenska som andraspråk. Av den anledningen hade jag först tänkt mig att skriva mitt blogginlägg om något annat, men detta är ett område som jag finner intressant av många anledningar. Dels så är min man från Polen och när jag träffade honom för snart tio år sedan kunde han inte ett ord svenska, och knappt någon engelska heller, vilket innebär att jag under dessa år har fått följa hans språkutveckling. Att min man kommer från Polen innebär även att vi umgås med andra familjer som flyttat från Polen till Sverige och som även de håller på att utveckla sin svenska. Jag har även jobbat som lärare på SFI och läser för tillfället en helgkurs på distans i svenska som andraspråk, så när jag stötte på kapitlet ”När man inte tillhör gruppen från början” i ”Normkritiska perspektiv – i skolans likabehandlingsarbete” så kanske det inte är så konstigt att jag fastnade för det.

Kapitlet tar upp mycket som är intressant. Bland annat att elever kan känna sig särskiljda, utanför och okunniga i den svenska grundskolan samt hur de har en längtan efter att få tillhöra klassgemenskapen. Detta är något som även rektorn Lina lyfter i ”Rektorn”. I kapitlet jag fastnade för lyfter Torpsten (2014) att interaktionen mellan elev och lärare är avgörande för språktillägnande och att eleverna når bäst resultat när de känner att de ingår i klassens lärandegemenskap. Motivation och gemenskap lyfts som två begrepp som är starkt kopplade till lärande där gemenskap anges som viktigt för att eleverna ska kunna utveckla det svenska språket och känna tillhörighet. Något som lyfts i kapitlet och som jag tyvärr känner igen är att vissa lärare upplever ett annat modersmål än svenska som problematiskt, att de har negativa attityder till och tänker kompensatoriskt i förhållande till andraspråkselever samt att de upplever utländsk bakgrund som en brist. Detta känns sorgligt även om undervisningen av andraspråkselever självklart ställer andra krav på läraren. Något jag reagerade på under min VFU var att svenska som andraspråksundervisningen angavs som en extra anpassning när svenska som andraspråk egentligen är ett eget ämne som ska vara likvärdigt med ämnet svenska, även om fokus ligger lite olika då det är skillnad på att lära sig ett andraspråk gentemot all lära på sitt modersmål. Att andraspråksundervisningen kan upplevas som indirekt diskriminerande är något annat som lyfts i kapitlet ”När man inte tillhör gruppen från början” och här tänker jag att hur vi pratar om ämnet med elever och föräldrar kan vara av stor betydelse. Kapitlet väcker många frågor och funderingar och jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst om detta men då skulle inlägget bli alldeles för långt. Det jag framförallt funderade över när jag läste kapitlet är på vilka sätt vi kan jobba för att andraspråkselever ska känna tillhörighet och motiveras i sitt lärande. Kom gärna med tankar och funderingar kring detta.

 

Bild hämtad från Creative Commons

https://openclipart.org/detail/270507/diverse-student-group-work

Skapad av: espertus

 

 

//Therese

Reflektioner kring Ur programmet Rektorn - andraspråks elevers undervisning

Det som jag tyckte var mest intressant var synen som Lina hade kring hur man ska undervisa andraspråks elever.

Att de elever bör få en fördjupad undervisning i några veckor i endast svenska och matte innan de går ut i en klass. Jag tycker det låter bra men är det en bra lösning? På min VFU skola har man ett annat synsätt. Där börjar de nyanlända direkt i en klass från dag ett. Man anser att de eleverna måste få känna att de tillhör en grupp så fort som möjligt och måste få lyssna till språket så snabbt som möjligt för att lära sig förstå det. Sedan får de gå in till en speciallärare under svenskan och matematiken för att få extra hjälp plus någon lektion med tolk erbjuds. Är det ett sunt tänk? Jag tänker själv hur jag skulle känna om jag blev satt i en klass i Kina till exempel utan några som helst förkunskaper. Jag skulle ju tycka det var jättejobbigt att inte förstå ett ord av va någon sa. Man skulle inte kunna hålla som koncentrerad eller motiverad.
Elmeroth skriver att andraspråks elever ofta känner sig utanför klassgemenskapen för att de särbehandlas på grund utav att de har egna lektioner och klassrum, detta trots att forskning visar att enlighet och gemenskap ger bättre resultat (Elmeroth 2012, s.75-76).
Så frågan är då, vad gynnas eleverna mest utav? Att slungas in i en klass och få vara med på det mesta från början eller att de får några veckor med egen undervisning innan de börjar i klassen? För- och nackdelar?

Andra viktiga saker att bära med sig när man ska undervisa är att:
- Man har tydliga mål att arbeta mot och att man vågar ha förväntningar på de nyanlända eleverna. Är det inte så att man lyckas bättre om har förväntningar på sig? Jag tror det. När man fick höra att eleverna kände sig missnöjda för att lärarna nöjde sig med att dom klarade G gränsen så fick man sig en tankeställare. Är det så överlag? Att vi bara siktar mot ett G kring dom nyanlända?

- Vikten av att vara positiv och se möjligheter. Att man inte ser vissa elever som problem att dom är "svåra" att anpassa till undervisningen. Utan hur skolans resurser kan omorganiseras för att passa dessa elever. Skulle det vara möjligt att ändra någon lärares schema helt termin för termin efter behovet hos eleverna, för att bara fokusera på matte och svenska exempelvis som Lina gjorde?

/Amanda Kvick

(http://www.ur.se/Produkter/190186-Rektorn-att-andra-en-skola)

(http://www.ur.se/Produkter/190191-Rektorn-avskedet)