Det som jag tyckte var mest intressant var synen som Lina hade kring hur man ska undervisa andraspråks elever.
Att de elever bör få en fördjupad undervisning i några veckor i endast svenska och matte innan de går ut i en klass. Jag tycker det låter bra men är det en bra lösning? På min VFU skola har man ett annat synsätt. Där börjar de nyanlända direkt i en klass från dag ett. Man anser att de eleverna måste få känna att de tillhör en grupp så fort som möjligt och måste få lyssna till språket så snabbt som möjligt för att lära sig förstå det. Sedan får de gå in till en speciallärare under svenskan och matematiken för att få extra hjälp plus någon lektion med tolk erbjuds. Är det ett sunt tänk? Jag tänker själv hur jag skulle känna om jag blev satt i en klass i Kina till exempel utan några som helst förkunskaper. Jag skulle ju tycka det var jättejobbigt att inte förstå ett ord av va någon sa. Man skulle inte kunna hålla som koncentrerad eller motiverad.
Elmeroth skriver att andraspråks elever ofta känner sig utanför klassgemenskapen för att de särbehandlas på grund utav att de har egna lektioner och klassrum, detta trots att forskning visar att enlighet och gemenskap ger bättre resultat (Elmeroth 2012, s.75-76).
Så frågan är då, vad gynnas eleverna mest utav? Att slungas in i en klass och få vara med på det mesta från början eller att de får några veckor med egen undervisning innan de börjar i klassen? För- och nackdelar?
Andra viktiga saker att bära med sig när man ska undervisa är att:
- Man har tydliga mål att arbeta mot och att man vågar ha förväntningar på de nyanlända eleverna. Är det inte så att man lyckas bättre om har förväntningar på sig? Jag tror det. När man fick höra att eleverna kände sig missnöjda för att lärarna nöjde sig med att dom klarade G gränsen så fick man sig en tankeställare. Är det så överlag? Att vi bara siktar mot ett G kring dom nyanlända?
- Vikten av att vara positiv och se möjligheter. Att man inte ser vissa elever som problem att dom är "svåra" att anpassa till undervisningen. Utan hur skolans resurser kan omorganiseras för att passa dessa elever. Skulle det vara möjligt att ändra någon lärares schema helt termin för termin efter behovet hos eleverna, för att bara fokusera på matte och svenska exempelvis som Lina gjorde?
/Amanda Kvick
(http://www.ur.se/Produkter/190186-Rektorn-att-andra-en-skola)
(http://www.ur.se/Produkter/190191-Rektorn-avskedet)
Inställningen till att exkludera eleverna i några veckor innan de kommer in i den stora klassen reagerade jag också på. Jag kan tänka mig att eleverna utvecklas snabbare inom de två ämnena om de får några veckors intensivträning i dem. Men frågan är om de kommer känna sig utanför och få svårare för att komma in i klassen.
SvaraRaderaEfter en stund av funderingar kring vad som kan vara bäst kan jag inte riktigt bestämma mig. För om eleverna får några intensiv veckor med svenska och matte har de kanske lättare att känna sig som en del av klassen när de förstår språket mycket bättre. Som du skrev Amanda, hur hade jag känt om jag blev placerad i en klass där jag inte förstår någonting? Det finns många tanka och funderingar kring detta ämne.
På min VFU skola började andraspråkseleverna vara med i helklass direkt men hade extra svenska lektioner under några tillfällen i veckan. Skulle det kunna vara en bättre lösning, eleverna är inkluderade i klassen men får sin intensivträning ändå?
Ja den här frågan är svår.. För under de här extra tränings lektionerna går man väl igenom mer grunder och grammatik på en basnivå. Hur mycket är då de "vanliga" lektionerna till nytta. Dom ligger ju på en annan nivå som alla kan delta på. Borde det inte vara svårt och inte ge så mycket? Jag tänker att alla lektioner borde ge mer efter intensivträningen under de där veckorna. Sen angående utanförskap, precis som du skrev det bör ju bli lättare att komma in i gemenskapen och de kan kommunicera bättre. Klassen behöver ju inte heller kanske bli informerade att de ska komma en ny elev för ens hen gått klart sina veckor som ska förbereda dom, då vet de inget om hens bakgrund..
RaderaJag tror väldigt mycket på det som Lina pratade om ofta i programmen, både i själva dokumentärinslagen och i sista programmet; att ha höga förväntningar. Det är ju som även Taube skriver att det är lätt att man signalerar saker som blir en självuppfyllande profetia. Höga förväntningar och positiva vibbar som visar att jag tror på er tror jag kan göra mycket!
SvaraRaderaLina pratade ju även om att vända den negativa bilden som Ronnaskolan fått till en positiv, och även det tror jag gör mycket för själva arbetsmiljön för både lärare och elever. Att man blir lite stolt över sin skola och sina klasskamrater.
Jag tror på det där sättet arbeta med kluster som de gjorde i avsnitt 2. På min VFU-skola jobbar de nästan lite lika dant, men med lässvaga elever över lag. De får fem veckors intensivträning med "LäsLisa" som hon kallas, en lärare som enbart jobbar i olika klasser i olika perioder med att boosta svaga elever. Ofta märks ganska stor skillnad faktiskt!
Ang. att inkludera direkt i klassen så tror jag det är viktigt. Även om man inte förstår språket tror jag det är viktigt att känna att man tillhör en klass, att man är välkommen och har en tillhörighet. Dock får man ju inte glömma att dessa elever behöver särskilt stöd!
Ja precis som du skriver Frida så vart jag så glad och inspirerad över Linas attityd och inställning. Hon kom in som en frisk fläkt och analyserade bara första tiden. Det är tydligt för mig nu hur enormt viktigt det är att ha ett sammansvetsat team som man jobbar med och att inte alla kör sitt egna race. Att både personal och elever vet målet och vart man ska komma. Och att man vågar ha stora ambitioner.
RaderaDe här kluster grupperna tror jag stenhårt på, jag förstår inte varför fler skolor har det. Att ha de inom läslyst är ju med jättesmart. Skulle ju fungera på många andra områden med som moment i matematik eller skrivning kanske? Det känns som om många skolor är för fega för att göra något sådant som Lina gjorde att sätta upp nya scheman hur som helst och att satsa på sådana grupper. Tror att man är för bekväm och tänker att vi har specialpedagoger vi skickar eleverna dit det bör väl räcka ungefär.
Tror du inte att det blir lättare för eleverna efter de gått klart sina "intensiv" veckor att känna att de tillhör en klass. Då de lärt sig språket mer och kan bättre svenska, de måste bli lättare att få vänner då?
Jo, jag tror att det blir lättare för eleverna om de kan hänga med bättre i den vanliga undervisningen. Om man sedan kopplar det till Taube som vi hade i förra kursen, säger hon ju just det att självförtroende/elevens självbild är ju det viktigaste som finns när det kommer till lärande. Och jag tror att de här klustren som vi fick se i programmen fungerade som en självförtroende-boost för de eleverna!
RaderaPå min VFU-skola funkade det så att de har tvålärarsystem, alltså två lärare i varje klass. Inte så stor tillgång till specialpedagog, men de som behöver får hjälp där. Sen finns "Läs-Lisa" som roterar mellan skolor och klasser och plockar upp elever med svårigheter som inte riktigt nåt specialpedagog-nivå. Jag tyckte det var jättebra!
Jag förstår helt hur du menar med aspekten att bli inkastad i en "vanlig" klass direkt utan att ha varit i förberedelseklass innan (som det kallas här). De hade exakt samma system på min VFU-skola. De gick även en fortutbildning angående integrering för att ge lärare en grund att stå på, vilket är toppen men det tar ju inte bort problematiken som kan uppstå med detta upplägg. På sex klasser fanns det en språkstödjare...??!!
SvaraRaderaJag kan se de positiva effekterna av att få känna tillhörighet och gemenskap av att hamna i en klass direkt men som du precis skriver Amanda så hur skulle det själv kännas att hamna i en klass där man inte förstår något mer än kroppsspråket...? Det blir svårt att känna en tillhörighet när kanske känslan av att vara uppgiven tar över, hur ska man känna av en gemenskap när man inte kan vara delaktig utan hamnar utanför...?? ja många olika aspekter att tänka på.
Men en reflektion som jag gjorde, som du nämner Amanda, är hur otroligt positiv och lugn Lina höll sig till alla sina elever och hur höga hennes förväntningar var. Hon trodde på ALLA och uttryckte det hela tiden (oavsett hur hon kände sig inombords. Detta skapar hopp hos eleverna och gör att de känner sig sedda och hörda, att deras åsikter spelar in men hon krävde även ansvar och respekt tillbaka (exempelvis vårbalen). Det skapar bra förutsättningar hos eleverna och att de växer och får känna på delaktighet och inflytande!
Jag tycker precis som ni redan varit inne på, att det är svårt och säga vilket av alternativen som skulle vara bäst. Jag förstår tänket kring att direkt inkluderas i en klass och känna den tillhörigheten, samtidigt som en förberedelseklass/intensivträning kanske också kan göra det lättare för eleverna när de väl kommer in i klassen och har en förförståelse inom språket.
SvaraRaderaI den klass där jag hade VFU fanns en nyanländ elev, henne hade man satt in direkt i klassen. Hon hade en tolk som kom en gång/vecka och arbetade extra svenska med henne, i övrigt var tanken att hon skulle vara med på de vanliga lektionerna. Vid de tillfällen hennes svenskkunskaper inte räckte till för att vara med och förstå vad de skulle göra hade läraren blivit tillsagd av rektorn att eleven istället skulle sitta med en Ipad och arbeta med språkutvecklande appar på den. Problemet var ju dock att det inte fanns någon extra tid för läraren att förbereda detta (t.ex. leta användbara appar), det fanns inte heller någon resurs som kunde sitta med flickan när hon satt med Ipaden så det vart mest att hon satt och gissade och klickade sig fram till rätt svar. I detta fall är ju frågan vad som varit bäst för flickan? Hon kanske skulle gått i en förberedelseklass så att hon fått tillräckliga kunskaper för att sedan kunna vara med på den vanliga undervisningen. Jag tror att det hade gynnat hennes språkutveckling mer än att sitta med en Ipad och klicka sig fram utan att få en förståelse eller ett sammanhang för det hon gjorde.
Just på denna skola upplevde jag också att man satte in dessa elever i klasserna utan att egentligen ge lärarna rätt verktyg för att kunna utföra sitt arbete, fortbildning i integrering som Jessica skriver om tror jag absolut kan vara bra, sen måste såklart också resurserna finnas. Men tanken att ge lärarna mer kunskaper innan de arbetar med eleverna ute i klassrummen är ju väldigt bra, för utan rätt verktyg och kunskaper blir det också oerhört svårt att överhuvudtaget kunna hjälpa eleverna att utveckla sina språkkunskaper.
Mina erfarenheter är precis som dina Amanda att de nyanlända eleverna får börja direkt i en klass för att få känna att de tillhör en grupp. Under matten och svenskan får de gå ifrån klassen för att få extrahjälp, men det var inte alltid för någon gång i veckan fick eleverna ha en tolk med sig inne i klassrummet för att få vara med i klassen under de lektionerna. Det är svårt att veta vad som är bäst för eleverna, kan tänka mig att det är olika för olika individer, kanske skulle man fråga dem hur de skulle vilja göra när de börjar? Om de vill ha intensivträning i matte och svenska och sedan få börja i klassen eller om de vill börja i klassen med en gång för att plockas ut ur klassrummet under svenskan och matten. Jag kan tycka att det är bra att de börjar i klassen från första dagen för att få träna på det svenska språket under rasterna med sina kamrater för leken har stor betydelse för språkutvecklingen. Samtidigt så kanske det inte gör något om man har intensivträning och får börja två veckor senare i en klass heller? Mycket svårt att veta, men jag tror som sagt att det är olika från olika individer vad som passar den bäst.
SvaraRaderaVilken är den idealiska situationen för en elev som kommer ny till en svensk skola? Vad är viktigt för att eleven ska lära sig språket, kunna följa med i skolämnena och lyckas i den svenska skolan?
SvaraRaderaOm nyanlända går i en ordinarie elevgrupp utan att undervisningen anpassas till dem, så föregår undervisningen över deras huvuden. Det gynnar varken deras språk- eller kunskapsutveckling. Eleven måste få undervisning i modersmålet, svenska som andraspråk och studiehandledning på modersmålet i alla ämnen redan från början. Idealet är också att ha många klasskompisar som pratar svenska, för att lära sig ett språk måste man använda det. Men det är inte så enkelt som att ju fler svensktalande du har runt dig, desto bättre är det. Att vara ensam med ett annat modersmål i en svenskspråkig miljö har också baksidor. Om eleverna däremot får chansen att tänka och formulera sig på sitt modersmål, med en studiehandledare och klasskompisar som talar samma språk, så utvecklas både språket och ämneskunskaperna samtidigt. Och det är nödvändigt för att de nyanlända eleverna ska lyckas i skolan. Det brukar ta mellan fem och åtta år innan man lär sig ett nytt språk såpass bra att det går att lära sig andra ämnen på det nya språket. Den tiden har de nyanlända inte. Därför är studiehandledning så avgörande för att de ska lyckas.
(Torpsten, 2012, ss. 75-77)
I filmerna om rektor Lina, ser vi både nyanlända och andra generationen invandrare. Många elever med invandrarbakgrund har svagare kunskaper i kärnämnena i jämförelse med svenska elever. Det är viktigt för samhället att elever med invandrarbakgrund klarar sig bra i skolan eftersom antalet elever med främmande språk som modersmål ökar för varje år. Att få godkända betyg i årskurs nio, för att sedan genomföra gymnasiet är ett av de viktigaste sätten för integration i samhället. Det finns flera orsaker till att många elever med invandrar bakgrund klarar sig sämre i skolan. Språkkunskaper kan vara ett hinder för att föräldrar med invandrarbakgrund ska kunna hjälpa sina barn med skolan. Föräldrar som inte kan läsa och skriva svenska har svårt att hjälpa till med läxläsning.
http://urskola.se/Produkter/190186-Rektorn-att-andra-en-skola
http://urskola.se/Produkter/190191-Rektorn-avskedet
Jag håller med i mycket av det ni säger, det är en väldigt svår fråga, och som Camilla säger så kan det nog vara olika från individ till individ.
SvaraRaderaSen har jag svårt att se det negativa i intensivträning eller förberedelseklasser - förutom just tanken om gemenskap, men som Theresia skrev så finns risken att dessa elever känner sig utanför trots att de är en i klassgemskapen. Frågan är hur givande undervisningstillfällena var för flickan du beskrev. Visst, hon får vara en del av gemenskapen men samtidigt står det i läroplanen att "undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper" (Skolverket, 2011, s. 8). I detta specifika fall, utan att vara vidare insatt, så anser jag att skolan brister i sitt uppdrag.
Jag var också väldigt fascinerad över rektor Linas lugn, engagemang och positiva inställning.
Jag har en i stort sätt samma situation som du hade på sin VFU skola Theresia. Det du säger stämmer helt att det oftast låter så bra uppifrån att hon kan komma in i klassen ge henne ”bara” lite annat material. Men blir helt plötsligt tiden och pengarna ett annat problem. Vi kan inte beställa nytt så då får man leta efter gratis material som håller en hyfsad standard men det tar en väldig massa tid, en tid som inte riktigt finns.
SvaraRaderaPå min skola är det också tyvärr så att specialpedagogerna är överbelastade och de som tar in elever till sig under vissa lektion för att det ska få mer hjälp och stöttning har ju blivit en egen klass i stort sätt för att de är så många. Man får ju inte mer hjälp då.
Det du skriver Camilla om att man kan leka fram språket och att det utvecklas i grupp, de tror jag är sant men hjälper de elever som precis kommit hit överhuvudtaget? Om de inte förstår ordet spring, kasta.. eller vad de kan va så står dom bara och ser ut som ett frågetecken. Eller? Jag tänker att de inte ens vill vara med för att de inte förstår. Även om kroppsspråket kan visa mycket och förklara mycket.
Jag tror på det Annika skriver att våra svenskalektioner går rakt ovanför deras huvuden för det ger dem inget alls. De måste få ämnet svenska för invandrare under en längre tid och gärna med tolk på de flesta utav lektionerna för att lyckas och för att lära dom enkla ord och fraser som underlättar va de ska göra under de vanliga svenska passen. Om dom inte vet vad skriv, läs eller räkna betyder hur kan vi då förvänta oss att de ska göra de?
Det som står i läroplanen uppfyller inte skolan idag. Att utgå från deras bakgrund och deras tidigare erfarenheter exempelvis. De ska nu inte bara räkna matte utan att göra de utifrån svenska språket med. Tycker ni att man till en början skulle få blanda sitt modersmål med svenskan för att se kopplingar i vad allt betyder? Jag vet ju själv att jag sitter med google translate nära tillhands när jag är utomlands för att se vad orden betyder på svenska. Skulle jag inte få den tillgången skulle jag bli tokig.
Jag håller också med om att de behöver gå svenska för invandrare först ett tag. Det känns som att det nästan blir värre om de bara hoppar in i en klass men förstår ingenting vad som sägs. Jag hade känt mig mer utanför om jag bara satt där som ett frågetecken. Sen beror det på vilken ålder det handlar om. Vi hade en flicka som var 6 år som började på förskolan som jag jobbade på. Hon kunde inte ett ord svenska, men samtidigt känns det lättare att komma in i förskolan utan språket än i en klass där man helt plötsligt ska lära sig nya bokstäver och nytt språk.
SvaraRaderaJa det här är sannerligen ingen lätt fråga. Jag fastnade också lite extra i det här med klustergrupperna. Visst vore det väl jättebra om man kunde införa det på alla skolor och framförallt arbeta lite intensivt med de elever som har lite svårare att nå målen.
SvaraRaderaJag känner mig själv ganska kluven i hur eleverna ska börja i en klass direkt. Enligt Lina skapade det ändå mycket positivt med att känna sig delaktig och att träna några dagar per vecka extra intensivt tyckte jag var en bra kombination. Jag tänker också att det skulle kännas hemskt att komma till en klass och inte först ett ord av det dem sade. Däremot tror jag också naturligtvis att vi som lärare måste göra de eleverna delaktiga med uppgifter där de kan känna sig som en del i gruppen ändå, det gäller ju i och för sig alla elever, även de med svenska som modersmål. Men det här är ju förstås väldigt tidskrävande men som sagt, ändå något vi måste ha med oss vad gäller alla elever även om det här såklart blir, som ni skriver också både en ekonomisk och en fråga om tid. Samtidigt gillar jag Linas positivitet och tron på eleverna som hon nog förmedlade. Även om jag inte höll med allt hon sade så tycker jag att det var ett övervägande positivt sätt att se på skolan och eleverna som ändå gör hennes tankar bra.
På min VFU så var det barn som bara varit i Sverige en kort tid och de hade hamnat direkt i klassen. Även om de inte kunde språket så bra så drog de sig inte heller till de med samma modersmål. Jag hörde inte en enda gång att eleverna som hade samma hemspråk pratade på det språket med varandra ens på rasterna. Det kan ju annars i mina ögon kännas ganska naturligt. Det handlade inte om att de inte fick utan mera att de hängde med de kamrater som hade samma intressen och lekar. Det var väldig roligt att se att de kommunicerade så bra trots vissa språksvårigheter. Det jag upplevde kunde vara lite frustrerande var förstås vid vissa uppgifter där eleverna egentligen kunde uppgiften i sin helhet, men blev låst av ett ords betydelse tillexempel. Men visst är det lite av ett dilemma, vad är egentligen allra bäst? Precis som det du skriver Kvicken, är det lättare att få vänner och hänga med i gruppen om man tränat intensivt några veckor? Å andra sidan så är det ju också kanske lättare att lära sig ett språk ``på riktigt´´.