– Det som förvånat mig mest var att den
kollegiala lojaliteten bidrog till att utsatta elever inte fick den hjälp de
har rätt till, säger Hélène Jenvén, som såg att det fanns lärare som ansåg att
vissa elever själva försatte sig i situationer som gjorde att de blev utsatta.
http://www.forskning.se/2017/03/20/lararnas-kollegiala-lojalitet-hindrade-nolltolerans-mot-mobbning/
Jag bygger mitt inlägg på ovanstående citat
an Hélène Jenvén för detta
påverkar min dotters vardag i skolan på högstadiet.
Som
lärarstudent har jag varit ute på flera (låg- och mellanstadie)skolor i
Strömstad och Tanums kommun. På de skolorna så är det nolltolerans mot mobbning
och trakasserier. Likabehandlingsplanen som finns på alla skolor, ska följas
och följs. Alla är och ska behandlas lika. Man ska inte behandlas olika för att
man är pojke, flicka, vilken nationalitet eller religion har.
Strömstad
har en högstadieskola där man samlar alla högstadieelever från hela kommunen,
det finns alltså ingen möjlighet att byta skola. Jag gick på samma skola i
slutet av 80-talet och i början av 90-talet, då var det en trygghet att man
fick gå med sina gamla klasskompisar och om någon från någon annan klass gjorde
något dumt så hade man sina kompisar. Det var ”Vi mot världen, gruppen var
stark”. I dagens skola så delar men upp klasserna från mellanstadieskolorna
till mindre klasser på högstadiet och blandar elever från olika skolor i varje
klass. Att gå från en klasslärare som hade koll på hela klassen till att gå
till mentorer som har många ungdomar från olika klasser märker eleverna snart
att lärarna inte har lika stor koll på klassen. Distansen mellan elever och
lärarna är lång och man har inte kvar sin trygghet i gruppen som skydd när
klassen splittrats. Mobbningen har vuxit mer och mer de senaste åren och mycket
beror på att man inte har kvar tryggheten från sin gamla klass längre. Det jag vill komma fram
till är att, lärarna är närmare eleverna på låg- och mellanstadieskolorna och kan
handla snabbt om det skulle hända att någon bli mobbad eller trakasserad. På
rasterna så har lärarna ett rullande rastschema, så det är alltid lärare där
eleverna är, där har vi skillnaden mot högstadieskolan, där det inte finns
tillräckligt med vuxna där eleverna är.
Den
ökade invandringen har också satt sina spår, skolan tar inte tag i det växande
problemet, rasism. Jo, förresten på ett bakvänt vis.
En
röst ska inte tystna på grund av mobbning, man ska kunna säja och vara precis
som man är och inte må så dåligt som vissa mobbade gör.
Som
svensk tjej som går i skolan så vill lärarna och rektorerna att jag bara ska
stå och ta emot det som mobbarna säger och som tjej så får jag inte göra något,
man får inte ge igen. (Emma, 14 år)
Jag
har fått en inofficiell bekräftelse från lärare på skolan att man är rädda för
att få anmälningar om rasism om man stödjer eleven utan invandrarbakgrund. Hjälp
mig att förstå! Jag tror på alla människors lika värde! Jag har vänner som bland
annat är muslimer, kristna, buddister, homosexuella, transsexuella, heterosexuella
och jobbar som bönder, fiskare, väktare, lärare, butiksbiträden, städare och
läkare. Det är de som röstar på SD, Liberalerna, Moderaterna eller Socialdemokraterna.
Vad är skillnaden? För mig är alla dessa människor lika mycket värda!
Som
förälder till barn i en liten stad finns fördelen att föräldrar informerar
andra föräldrar om det som händer på skolan. Men det som oroar lite är att
eleverna ska kunna vara på skolan och känna sig trygga och de ska inte behöva ringa
hem fler gånger om dagen för att hen inte mår bra på grund av att hen blir
mobbad eller trakasserad på skolans område och på skoltid.
Nu
känns det som att nolltoleransen för mobbning och trakasserier på denna
högstadieskola är en utopi, så länge som man inte tar hjälp utifrån för att få
stopp på den. Skolan måste sätta stopp för mobbningen, för så länge de inte gör
det ger det klartecken till mobbarna att mobbning är okej. En bidragande orsak
är också som Hélène Jenvén skriver i sin artikel att lärarna skyller på att
eleverna själva sätter sig i situationerna och får då skylla sig själva.
- - Du får tänka dig för var och hur du
står. Hon stod och väntade på bussen och fick ett ägg kastat i huvudet.
- - Du måste låsa skåpet och ta ur nyckeln.
De stal hennes skåp- och husnyckel när hon packade väskan.
Bild privat
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDet är ett allvarligt och svårt ämne att arbeta med. Jag tycker det är viktigt att vi lärare visar att vi är tillgängliga för alla elever. Även de elever som har många vänner eller ser glada ut kan ha problem och tycka vissa saker är jobbiga.
SvaraRaderaDet exemplet du tar upp när en elev blivit mobbad och att skolan inte ville göra något för att det kunde skada deras rykte. Det uttalandet tycker jag är skrämmande, varför ska vi tillåta vissa elever behandla andra hur som helst bara för att skolan ska behålla sitt goda rykte. Vad kommer de få för rykte om de tolererar mobbning?
De vuxna på skolan måste ha tydliga regler kring mobbning på skolan oavsett vem som blir utsatt eller som utsätter.
Man kan tro att eleven som rund, god och glad inte har några bekymmer, men det finns de som lever med inre svarta demoner och då gäller det verkligen att var lyhörd för de små ledtrådar de lämnar till oss så att vi kan fånga upp dem. <3
RaderaVisst är det skrämmande. Demokrati för mig är i grund och botten, alla människors lika värde. Alla har samma rättigheter, men också samma skyldigheter. Skolan och skolans personal måste stå enade mot mobbingen och så ska de involvera eleverna i arbetet. Får elever vara med och ta fram ett antimobbningsprogram blir det förankrat hos eleverna och det blir deras program.
Jag tycker det känns rätt skrämmande att lärarna kan anse att det är en elevs eget fel att hen blir mobbad/utsatt pga. att man själv försatt sig i viss situation. Då känns det lite som att lärarna faktiskt inte vill se eller ta tag i de problem som existerar, trots att man är väl medveten om att problemen finns. Eleverna ska aldrig behöva tänka att ”Här kan jag inte stå/så kan jag inte göra för då kan det hända något..” Alla elever har rätt att känna sig trygga i skolan och då blir också precis som du skriver, det förebyggande arbetet mot mobbing en oerhört viktig del.
SvaraRaderaJu äldre eleverna blir, desto mer medvetna blir de om samhällets värderingar och normer som råder. Därför blir det också viktigt att man ständigt, och oavsett ålder på eleverna arbetar för att motverka och förebygga mobbning, och att man visar på allas lika värde. Kanske måste det aktiva värdegrundsarbete som man (vanligtvis) har på låg- och mellanstadiet i större utsträckning följa med upp i de högre åldrarna för att man ska kunna motverka denna typ av utsatthet för eleverna genom hela skolgången?
Jag tror som du att man måste fortsätta att arbeta aktivt med värdegrunden på högstadiet också. Jag säger som min gamla lågstadielärare - Repetition är kunskapens moder! Vi måste gå tillbaka till grunden och påminna om alla människors lika värde.
RaderaDet här känns absolut inte acceptabelt och precis som du skriver så är det ju allas lika rätt att känna sig lika trygga och nolltoleransen ska ju gälla alla åt samtliga håll. Om en elev beter sig illa mot n annan elev så ska det ju såklart följas upp enligt skolans likabehandlingsplan. Oavsett vem man är eller varifrån man kommer precis som ni också skriver. Varför tar man inte mera aktivt tag i detta tänker jag? Kan det bero på en otydlig ledning, rektor osv som inte stödjer personalen på skolan?
SvaraRaderaTror också på ett aktivt värdegrundsarbete under hela skolgången, men nu är ju redan situationen som den är och då är frågan hur man löser detta? Det känns som att skolan i det här fallet behöver arbeta med värdegrundsarbetet väldigt aktivt för att stärka grupperna. Kanske kan man göra det och kanske måste man det även om det krävs en del jobb? Hur går skolan vidare? Kan ni som föräldrar påverka med era röster? En svår situation.
Min känsla är att rektor är otydlig i sin ledning. Läser man likabehandlingsplanen ska konflikthanteringen tas av fritidsledarna och skolvärdarna, vilket inte riktigt funkar. De kan lösa små konflikter, men blir konflikterna för stora tar det väldigt lång tid innan det händer något och då hinner problemet dessutom att eskalera. Frågar man mentorn för klassen får man ofta svaret att det har hon ingen information om. Det jag saknar är, om vi går tillbaka till de tre filmerna om rektor Lina, så genomsyrades de av Linas mod och kärlek och att hon hade järnkoll. Hon berättade också om hur viktigt det är att vara nyfiken. Som rektor måste man vara intresserad av vad som pågår – hela tiden – i korridoren, i fikarummet, i klassrummen. Det är där man snappar upp vad personalen tänker, vilka önskningar de har, vad de ser som svårigheter och vad som behöver utvecklas. Det är pedagogiskt ledarskap.
RaderaJag tror som du att skolan behöver att göra en övergripande översyn över sitt värdegrundsarbete. Det handlar också om att styra upp verksamheten och få med sig alla så att de drar åt samma håll. Och det handlar om all personal: vaktmästare, kökspersonal och lärare. Man måste skapa vi-känsla, att VI ska göra det här tillsammans, dessutom måste man involvera föräldrarna i arbetet.
Ditt inlägg berör mig och jag blir otroligt frustrerad och arg över det du skriver! Det är inte rätt någonstans och jag tror som du skriver att det är lätt att sätta upp fina fraser och prata om hur man anser att saker ska ske på skolan men handlingarna visar på annat. Detta är en stor problematik då vi hela tiden uppmärksammar och håller dialogen uppe i vikten att det är vi lärare som ska vara elevernas förebilder och gå som gått exempel. Barn lär av oss vuxna, ser hur vi löser problem, våra handlingar m.m. Det är lätt för lärare att enbart "föreläsa" vad som är rätt och sedan lägga ansvaret på eleverna istället för att vara den lärare som alla utbildade lärare borde ha fått utbildning i ,att vi är där för barnen/eleverna!
SvaraRaderaSom vi samtalat om ofta innan och som de andra ovan har skrivit tror jag på ett aktivt värdegrundsarbete, men även detta innebär ju då att det måste vara aktivt, följas upp och uppdateras hela tiden. När jag gick på högstadiet startade vi (elevrådet) en anti-mobbningsgrupp, utvalda elever från varje klass utifrån olika kriterier, frivilliga elever i samarbete med utvalda lärare. Denna grupp gjorde det där lilla extra; ordnade shower, samarbetsdagar med lekar och föreläsare, ordnade runt Alla Hjärtans-dag bland annat! Vi visade oss alltid utåt i skolan så ALLA visste att vi fanns där för att prata, föra saker vidare till lärare, förslag till skolan och cirkulera på rasterna m.m. Jag tyckte det funkade fantastiskt på våran skola men som sagt de krävde engagemang, lusten till allas lika värde, tid och hjärta! Detta gjorde att allas synvinklar involverades, inte bara lärarnas! Men jag kan även förstå om någon nu anser att, ja men det var ju eleverna som gjorde arbetet, inte lärarna! men det satte igång tankar hos lärarna, vi elever vågade uttrycka oss till dem då vi hade en gemenskap bakom oss och många lärare började hänga mer i korridorerna, ute och ville vara med i våra shower m.m.
http://www.dplay.se/hemliga-miljonaren/season-3-sean-banan/
SvaraRaderaI går kväll satt jag och tittade på Den hemlige miljonären och det handlade om att det finns många eldsjälar ute i Sverige som verkligen ställer upp för våra barn och ungdomar, gå gärna in och titta på gårdagens avsnitt, där Sean Banan är den hemlige miljonären. Sean var också mobbad i skolan.
...man blir både vansinnig och ledsen...
SvaraRaderaNär jag läste Wrethanders kapitel i "utstött" så fastade jag lite i hennes inledning där hon skriver att mobbning definieras som aggressiva handlingar som några individer upprepat utsätter några andra för... och i mitt huvud lägger jag betoningen på ordet NÅGRA... det är väl oftast så att det är just NÅGRA få elever som utsätter andra för mobbning av det här slaget?! Självklart kan man bli utstött av en hel klass eller en större grupp klasskamrater men jag upplever ofta att det handlar om en eller två individer som saknar empati och förståelse för vad de är de utsätter kamraten för och som är oerhört uppkäftiga och kaxiga både mot vuxna och andra barn.
Wrethander skriver också att orsakerna till att dessa elever utsätter andra handlar om deras social bakgrunder och karaktärer samt att detta får konsekvenser för hur man hanterar situationerna.
Ja det kan vi inte blunda för att det har med saken att göra men det borde aldrig vara förmildrande när det kommer till åtgärder. Så länge man "daltar" och försöker slingra sig genom att fundera över om offret stod på fel plats eller glömde nyckeln i låset så kommer man aldrig att nå den där nolltoleransen som man så fint pratar om.
Det är absolut viktigt att vi arbetar löpande med värdegrunden i skolan och naturligtvis med alla elever men i det här fallet borde det handla med om de direkta åtgärderna för de eleverna som mobbar. Hur svårt ska det vara? Det måste ju finnas tydliga konsekvenser för vad som händer när du utsätter någon för den här typen av behandling, gör det inte det alls? Kan man i ett sånt här fall inte stänga av elever?
Likabehandlingsplanen på min VFU-skola hade inga tydliga och konkreta exempel på åtgärder utan lite luddigt kunde man läsa att rektorn skulle ansvara för att rätt åtgärder sattes in skyndsamt, men hur kan dessa åtgärder egentligen se ut, någon som vet?
Eller hur, NÅGRA!
RaderaJag kommer aldrig att glömma hennes första möte med rektorn i den här saken, missade det själv för jag var på innerdagar i Karlstad, men fick full uppdatering via Skype på eftermiddagen.
Hon går in på rektorns kontor med ägg rinnande från håret och talar om vad som hänt. Rektorns första fråga är - Vad vill du att vi ska göra åt det här då? Hennes svar var klockrent. -Hjälpa mig, kanske!
För att få stopp på kränkningarna måste skola sätta ner foten och säga det här är inte okej. Som föräldrar har vi satt in nytt låssystem i huset och vi har satt in en egen låskolv i hennes skåp för att hon ska känna trygghet hemma och för att skåpet ska bli hennes egen svär, hennes trygghet i skolan.
Nu skall jag också kasta mig in i debatten! Jag har barn på samma skola som Annikas dotter. Min stora flicka gick där för tre år sedan. Då fick vi på varenda föräldramöte veta att det var så god stämning och att mobbing inte förekom. Det var sant, men jag reagerade på att de gjorde så stor affär av något så självklart. Nu när sonen går där är det tvärtom stölder mobbing och skadegörelse. Vad hände på tre år??? Nu är det inget prat alls om stämningen på skolan allt tystas ned. Trots att Annikas dotter flera gånger fått ägg kastat på sig visste sonen i parallellklassen ingenting!!! Varför har man inte samlat alla elever och talat om för dem att detta är inte okej! inte att göra, men inte heller att låta det ske, det är allas ansvar! Man har inte heller informerat övriga föräldrar på skolan, så att dessa kan prata med sina barn om det. Man är så rädd för att kränka någon så då gör man ingenting alls. Rädd för konflikter med elever och deras föräldrar så det är bättre att tysta ned, och låta den kränkta eleven fortsätta bli kränkt. Mobbing är inte ett problem mellan mobbare och offer det är hela skolans problem och det skall INTE tystas ned.
SvaraRaderaNej, usch, det vrider sig i magen på en när man läser exemplen i ditt inlägg, Annika! Det är intressant hur du nämner att lärarna är närmare eleverna på låg- och mellanstadiet och det är mycket möjligt att det är så, då är det väldigt synd att det ska få försvinna på högstadiet. Jag håller med dig om att det känns som att mentorerna inte riktigt har koll på sina mentorselever och att det börjar ju i högstadiet, går vidare till gymnasiet och sedan upp till universitetet - varför är det så? Är det för att förbereda dem för vad som komma skall och att öka deras egna ansvar? Hugger i hjärtat när man läser att vi vuxna kan vända oss till facket men att barnen måste plåga sig iväg till skolan trots mobbning och att man själv skulle vara den som sätter sig i sådana situationer, jag tror då verkligen inte att någon vill bli kränkt och mobbad.
SvaraRaderaMan ska inte tystas ner när det finns lagar och riktlinjer kring hur kränkande behandling, mobbning och trakasserier ska skötas och hanteras.
Jag tycker att det låter förfärligt! Misstänker att det är många delar som det finns brister i. Självklart måste man arbeta med värdegrunden på skolorna, återkommande. Men det är också väldigt viktigt att det inte bara blir något som tas upp på personalmöten utan något som faktiskt genomsyrar hela verksamheten. Det var ju det som hände på skolan i Södertälje, hela skolan genomsyrades av en annan attityd. Och i dessa frågor är rektorn oerhört viktig. Om rektorn tycker att det ä viktigt nog att ta upp med alla elever och med föräldrar så blir frågan så viktig. Duckar rektorn, duckar snart alltfler lärare och eleverna blir lidande. Allt ansvar liggs kanske inte på rektorn, tillsammans är de vuxna ansvariga för elevernas väl, men rektorn fyller en oerhört viktig roll som motivatör. Att få dålig stämning på arbetet är ganska lätt och går fort och sker det finns inte orken att ta tag i svårare frågor. Jag hoppas verkligen att din dotter får hjälp på något sätt och att skolan börjar ta mobbingen och trakasserierna på allvar.
SvaraRaderaJättehemskt, men ändå ett så viktigt ämne. Tycker det är skrämmande att lärarna skyller på den mobbade. Den som blir utsatt skall väl inte behöva ta omvägar, se upp för mobbarna? Tvärtom! Det är mobbarna som skall ändra sitt beteende och hur de agerar, ingen annan. Jag tycker lärarna här måste agera, de måste inse att mobbarna är problemet inte de utsatta. Dock tror jag nog det är många lärare som just tänker, som Hélène Jenvén skriver, att de mobbade har satt sig i den situationen själv, men det synsättet fungerar inte. Eleverna kan inte hjälpa att de har en annan hudfärg, att de är pojke eller flicka och så vidare.
SvaraRaderaEkerwald & Säfström skriver, i boken Levd demokrati, att blir en elev mobbad är det viktigt att läraren finns där för eleven och hjälper den på det sättet eleven vill bli hjälpt på. Läraren kan även försöka höja statusen på eleven i klassen och därmed försöka omfördela hur makten ligger i klassen (Ekerwald & Säfström. 2012. s.72-73). Så istället för att skylla situationen på den mobbade, bör lärarna istället fokusera på hur de kan avärja mobbingen och hur eleven kan komma in bättre i klassen. Det allra viktigast för läraren är nog att ändra elevernas sätt att se på mobbing och visa på hur fel det faktiskt är.
Som sagt är det en väldigt viktigt ämne, men et t väldigt svårt ämne då det fortfarande finns så pass mycket mobbing kvar.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaEtt intressant ämne som jag tror att vi kommer bli berörda av varje dag i vårt kommande yrkesval. När en mobbning har pågått så länge att man beslutar sig för att gruppera om eleverna så har jag har lite svårt för de skolorna som flyttar på de elever som blir utsatta för mobbning, borde man inte flytta på mobbarna för att markera att det är de som gör fel?
SvaraRaderaEn annan sak som berörde mig när jag läste i levd demokrati, som även Amanda tar upp, var att man som lärare kan hjälpa de utsatta eleverna till att ta mer plats i klassen, vilket kan leda till att man kan omfördela den makt som finns i gruppen (Ekerwald & Säfström, 2012, s.72). Detta tyckte jag verkade intressant, det är inget som jag har hört någonstans under mina år som lärarstudent och som involverad förälder på mina barns skola. Men det verkar som ett bra upplägg att stärka den utsatta eleven, frågan är bara hur man skulle kunna gå tillväga? Jag tror att det är viktigt att man isåfall ingriper så snart som möjligt innan det går för långt i mobbningen, för ju längre det går desto sämre självförtroende får den utsatte.
Så hemskt med mobbing, det kan verkligen förminska en människa och förstöra hela hens framtid. Som lärare är det inte lätt att se allt som händer ute på skolgården eller på väg till/från skolan men man får nog inte vara för rädd att agera när något ser ut som mobbing. Många är nog rädda att agera för att inte kränka andra elever om det inte skulle vara som det ser ut.
SvaraRaderaDet behövs fler vuxna ute som rör sig bland eleverna och som finns till hands på tex rasterna och med ett mandat att ingripa från skolledningen förstås. Jag tror på att "utbilda" eleverna i hur mobbing känns och hur de själva skulle reagera om de blev utsatta. Den gyllene regeln kan aktualiseras och diskuteras för att ge en bättre och tydligare insikt i beteendets konsekvenser och ge en starkare vi-känsla i klassen.
Jag tycker själv att det borde vara en "klassnorm" att ta hand om och respektera varandra men det förefaller svårt att komma dit.
Lotta Eek- Karlsson menar att enskilda individers relationer är centrala för att ge anvisning till vilka handlingar som är acceptabla i klassen, vilka normer som bör gälla. Vad man bör göra, säga eller hur man ska bete sig mot varandra ( Elmerot, red 2012, s.25).
Debatten måste fortsätta för att skapa ett bättre skolklimat för våra kommande elever, det kommer nog inte bli lätt men vi får göra vårt bästa!
Hej Annika,
SvaraRaderavad tråkigt att läsa om dina och din dotters erfarenheter av skolan. Jag har en helt motsatt upplevelse av uppdelningen av klassen inför högstadiet. Det var helt optimalt för mig och min nya mentor var en utav de bästa lärarna jag haft. Men det är ju helt individuellt.
Antalet anmälningar av kränkande behandling har enligt Skolinspektionen ökat sen förra året (. Man kan ju fråga sig vad som ligger bakom denna ökning. Göran Englund forskar kring ämnet och har i en intervju med Sveriges Radio sagt att det är svårt att identifiera den specifika orsaken till ökningen. Han menar att en del av denna ökning kan bero på att det finns bättre möjligheter att anmäla kränkningar och mobbing. Men han säger också att det helt enkelt kan vara så att mobbingen ökat. Jag har kikat runt på SCB, Skolinspektionen och andra sidor men kan inte hitta några konkreta forskningsresultat tyvärr.
Jag kan tyvärr inte relatera till den lärare som är rädd för att bli anmäld om man inte stödjer eleven med invandrarbakgrund. Jag anser inte att barnets härkomst har någon betydelse när det kommer till att stödja en elev som upplever sig som kränkt, mobbad eller diskriminerad. Självfallet kan det förekomma olika uppfattningar om värderingar men jag är enligt lag skyldig att anmäla all form av kränkande behandling. Att detta kanske resulterar i att man hamnar i diskussioner som känns svåra eller jobbiga med eleven eller vårdnadshavare är något som jag anser att man får vara beredd på.
Jag reflekterade också över vad som stod i Hélèn Jenvéns artikel om hur lärare menar att ”vissa elever försätter sig i situationen själva”. Enligt skollagen är skolan skyldig att Det är viktigt att reflektera över vad man säger och gör men som du lyfter i dina exempel så finns det ingen som helst anledning för att skulden ska läggas på den elev som utsätts för mobbing/kränkningar. Skollagen (SFS: 2010:800, 6.kap, 14§):
"Bevisbörda
14 § Om ett barn eller en elev som anser sig ha blivit utsatt för kränkande behandling enligt 9 § eller repressalier enligt 11 §, visar omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon har blivit utsatt för sådan behandling, är det huvudmannen för verksamheten som ska visa att kränkande behandling eller repressalier inte har förekommit."
Kan tillägga att jag själv bytt skola två gånger under grundskolan och högstadiet på grund av tråkigheter som ägt rum.
/Mathilda
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5947647
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5947647
Tack för alla inspirerande inlägg och kloka ord.
SvaraRaderaOtroligt spännande, och svårt, ämne. Både att jobba med och diskutera kring. Den del du beskriver kring rasism har jag upplevt under båda mina vfu-perioder. Jag upplevde att vissa elevgrupperingar hade väldigt lätt att ta till "rasist-kortet" (dvs. sa du till dem kallade de dig för rasist.)
SvaraRaderaI grund och botten tror jag att vi i alla sammanhang - i skolan, på idrottsträningar, på akvarellkursen - måste jobba aktivt för att främja ett öppet samhälle där ingen "vi och de"-känsla finns. Hur det ska gå till vet jag inte, inte heller om det är rimligt att tro att vi ska kunna ta oss dit.
Vad jag har insett, både under mina vfu-perioder och i mitt "jobb" som mamma är hur viktigt beteendet vi vuxna har för ungdomarnas beteende. Det kan låta som en klyscha men "Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör". Alltså drar jag slutsatsen att vi i vuxenvärlden måste arbeta lika aktivt på att överkomma våra fördomar och att agera enligt ett normkritiskt sätt.
Vilken fruktansvärd inställning av lärarna som tyckte att eleven får skylla sig själv, man blir mållös!!
SvaraRaderaJag tycker att uttrycket i en av filmerna om mobbning var så otrolig passande för hur det måste vara.
"Det räcker inte med att göra något en gång, det är som ogräs! Tar man bort ogräset så är det borta för stunden men förr eller senare kommer det tillbaka"
Man måste alltså jobba främjande dagligen med och emot mobbning och kränkande behandlingar. Jag tror att det allra viktigaste är att alla i skolans personal är samspelta. Det spelar ingen roll att man har en likabehandlingsplan om inta alla är samspelta och följer denna. Om alla vet vad som gäller och det finns en tanke över hur man agerar i olika situationer som uppstår så blir det lättare att agera, säga ifrån eller vidarebefordra olika händelser samt att stå bakom de regler som gäller.
Jag tyckte det var spännande i denna film:
http://urplay.se/program/194453-se-mobbningen-arkitektur-mot-mobbning?autostart=true
Där man tar upp frågan om huruvida barn kan interagera negativt enbart på grund av skolmiljöns utformning. Forskaren Donna Cross såg ett samband mellan skolors fysiska miljö och mobbning där det fanns så kallade "Hot spots" som var extra utsatta. Några av dessa var tex i långa korridorer, trånga trapputrymmen eller ställen där barnen har sina skåp. Därför är det väldigt viktigt att kartlägga riskområden på sin skola då risken för mobbning är som störst på dessa. Har inte hört detta på någon skola jag varit på, har ni?