Efter att ha lyssnat på http://urskola.se/Produkter/189770-Skolministeriet-Mamma-gor-jattemycket-om-kampen-for-ratt-stod
vaknade min diskussionslust.
Jag är mamma
till ett barn med dyslexi, och det skär i mitt modershjärta när jag alltför
ofta tvingas se och höra hur denna mycket ambitiösa flicka dagligen kämpar och
strider i timmar. För mig är det en självklarhet att vara med och hjälpa till
när hon behöver börja om och om igen. Inte bara med ord, läxor och prov utan
också med sådant som är självklart för att det dagliga skolarbetet ska fungera.
Föräldrar
sitter ofta inne med mycket information som kan vara till hjälp för att lösa
problem i skolan. Ett exempel är kunskapen om hur eleven hanterar läxläsning. Lösningen
på inlärningsproblem blir ofta en uppmaning hem att plugga mer. Min dotter och
jag tränade ordbilder när hon gick i årskurs 1. Hon hatade det för hon såg inte
ordbilderna! Hon ljudade sig fram eller gissade vilt. För en elev som har svårt
att nå målen kan viss läxläsning bli ytterligare en börda och leda till problem
och konflikter även i hemmet. Där bör man hitta alternativa lösningar på
övningar. Kanske ska skolan gå in med läxhjälp för att kunna hitta lösningar som
underlättar inlärningen för eleven.
Det är en sak att lära sig
tjugofem nya ord på engelska i veckan det är en helt annan sak att lära sig att
stava till dem. Hur ska man kunna stava på engelska när det är kämpigt nog på
svenska?
Har alla lärare idag kunskap om och förmåga att
hantera de verktyg som krävs för att stötta elever med dyslexi? Till exempel.
Hur ofta skriver lärare ut stenciler? Ofta! För att en elev med dyslexi ska ha
samma möjlighet att ”läsa” en längre text behöver materialet att vara inläst.
Det går inte heller att använda talsyntes om texten är en ”papperskopia”.
Jag skulle önska att det inte var ett lotteri hur
mycket hjälp och stöd som elever med läs- och skrivsvårigheter och dyslexi får. Det ska inte ha
någon betydelse var i Sverige du bor. Däremot
tror jag på en skola, där varje elev, oavsett om eleven har en
funktionsnedsättning eller inte, får uppmärksamhet och hjälp, efter sina egna
förutsättningar. Precis som det står i skollagen. Jag har kämpat med näbbar och
klor för att min dotter ska få den hjälp hon behöver och har rätt till, jag har
gått på otaliga möten med skolan och jag har läst kilometervis med text för
henne. Men hur går det för elever som inte har föräldrar som kan eller orkar slåss
för deras barns rättigheter?
Bild hämtad från Pixabay.com
Det är väldigt olyckligt om man har föräldrar som inte har förmågan att själv kunna stötta sitt barn så som du har gjort med din dotter. Hur har det gått för henne senare i skolgången? Hjälper det att "mängdträna" som man tränar läsflytet för de elever som inte har läs och skriv inlärningsvårigheter?
SvaraRaderaJag har en bror som har dyslexi och jag har inget minne av att min mamma har stöttat honom speciellt mycket hemma men ändå har han lyckats ta sig till gymnasiet och tar studenten om ett år. Visst har han uttryckt att det är extremt kämpigt i skolan och han har flertalet gånger funderat på att hoppa av. Hade det underlättat för honom om mamma hade tragglat mer hemma när han var mindre ,utöver det de gjorde för honom i skolan eller är det bara att acceptera läget att barn med dyslexi kommer att ha "samma" svårigheter hela livet?
Hon kämpar på. Tack vare att hon har hitta egna strategier i lärandet, hänger hon med bra och till och med riktig bra i många ämnen. Engelskan är det enda ämne där hon fortfarande sliter, men där har vi lagt upp en plan tillsammans med hennes lärare och rektor om vad vi kan/ska träna extra på hemma.
RaderaSom svar på din fråga om det hjälper med mängdträning hemma: Nja?!? Det som för en "vanlig" elev kan ta 10 minuter att ta sig igenom tar kanske en halvtimme för en elev med dyslexi. Barnet har svår att hålla kvar koncentrationen så länge så det kan lätt bli konflikter för att man försöker att traggla. För att träna läsflyt växelläste vi mycket. Hon läste 3-5 meningar beroende på dagsformen och jag läste cirka 10 stycken. Det gjorde att hon kunde läsa samma böcker som kompisarna läste. När svårigheten ökade på de böcker hon ville läsa gick hon över mer på talböcker. Genom skolans bibliotekarie fick hon inlogg till www.legimus.se/
Legimus.se är Myndigheten för tillgängliga mediers (MTM) bibliotek. Här kan man låna och beställa talböcker till datorn eller Ipaden.
Många kommer att ha svårighet med läsandet och skrivande hela liven men de allra flesta hittar strategier och hjälpmedel som underlättar både i vidare studier, i arbetslivet och i det vardagliga livet. Ingenting är omöjligt, det tar bara lite längre tid att hitta sin egen väg.
Det jag glömde att skriva i inlägget om Legimus, är att målsman behöver att fylla i en blankett och lämna till biblioteket, men det funkar på samma sätt som när du skaffar vanligt lånekort.
RaderaTack för att du delar med dig av dina erfarenheter.
SvaraRaderaPrecis som du anser jag att det är viktigt att varje elev får uppmärksamhet och hjälp efter sina egna förutsättningar. Det känns tråkigt att läsa att du behövt kämpa så för att din dotter ska få den hjälp hon behöver. Särskilt då jag sett exempel på hur bra det faktiskt kan gå för elever med svår dyslexi om de får just den hjälp och det stöd de behöver och har rätt till i undervisningen. Under min gymnasietid hade jag en klasskamrat med grav dyslexi. Hon var väldigt ambitiös och hade annars lätt för att lära sig. Lärarna såg till att hon fick tillgång till alla anpassningar som var möjliga, allt ifrån att alla texter skrevs ut på mintgrönt papper istället för vitt (vilket tydligen underlättade läsningen för hennes del) till att hon fick göra de flesta prov muntligt, alternativt på dator. Detta ledde till att hon vid studenten fick ett stipendium då hon hade högst betyg i klassen. Idag har hon lyckats skaffa sig inte bara en, utan två, universitetsutbildningar.
Utifrån det du beskriver inser jag att det här är en riktig solskenshistoria, men det visar även på hur viktigt det är att anpassa undervisningen utifrån elevens förutsättningar.
Tack, vad glad jag blev när jag läste ditt inlägg. Er skola hade förstått att man ska anpassa anpassningarna efter eleven istället för att försöka anpassa eleven efter anpassningarna. Om du så har tio elever med dyslexi så har du tio olika individer med olika behov. Det som hjälper den ena eleven fungerar kanske inte för en annan.
RaderaVisst är det sorgligt att läsa om alla dessa elever som inte får det rätta stödet från skolan och vad svårt det måste vara att se hur man som lärare faktiskt kan göra rätt. jag tänker att det beror mycket på både lärare men även rektorn.
SvaraRaderaDet kan ju faktiskt vara så att läraren kämpar och kämpar men inte får något medhåll eller stöd från elevhälsan. Eller att befintliga resurser inte sätts in för att de anses behövas på "viktigare" ställen.
Jag tror verkligen att ett nära samarbete med famlijen är viktigt. Men jag tror att det är svårt också. Vi har ju ett helt annat barn i klassen än vad föräldern har hemma. Ett barn i grupp fungerar ju annorlunda än enskilt. Man kan ju ha föräldrar som bara lyssnar till sina barn och vill inte höra vad barnet gör. Man kan ha föräldrar som inte tycker om skolan alls och vägrar samarbeta utan tycker att allt är skolans fel. Eller när föräldrar säger till sin 6 åriga son att det är ok att slåss om de andra är dumma mot dig... Hur ska barnet veta vart gränsen går när någon annan är dum? Kan man verkligen alltid ha ett 100 procentigt samarbete? Jag vill verkligen hoppas det! Men jag tror inte att det är enkelt. Jag vill även tro att alla lärare gör sitt bästa och vill hjälpa alla elever till att göra deras bästa. Det förfärar mig att det inte verkar vara så...
Föräldrar som inte kämpar för sina barn finns det tyvärr gott om, eller som inte tycker att skolan är så viktig... Eller som inte skriver på trivselreglerna för att de inte anser att skolan eftersträvar dem ändå.. Det finns folk till allt. Det borde vara någon slags "körkort" på att skaffa barn... Liksom en 10 årskontroll på lärarna, orkar du se alla barn fortfarande?
flipped classroom som läxa fungerar säkerligen bättre. Idag finns Ipad som hjälpmedel för dyslektiker, då kan man lyssna på informationen istället för att läsa själv.
Jag håller med dig, att få barn är något som de allra flesta kan få, men att bli förälder är något som kräver tid, kraft och en massa kärlek för att lyckas. Åh, vad jag önskar ibland att det fanns en manual där man kunde slå upp sitt problem och få ett rakt svar: Gör så här!
RaderaJag tipsar om världens bästa app/dataprogram Legimus för "läsning" Här finns talböcker för alla åldrar och intressen och du kan få boken i Ipaden/telefonen. Det enda som behöver göras är att eleven tillsammans med målsman fyller i en blankett och lämnar till biblioteket, lika enkelt som när man skaffar ett vanligt lånekort
Nu ger jag mig in i debatten. Har alla lärare idag kunskap om dyslexi och vilka hjälpmedel det finns? jag skulle vilja säga, NEJ!
SvaraRaderaför några år sedan när jag berättade om min sons läs och skrivsvårighet för en verksam pedagog, ifrågasatte hon varför han inte var inskriven på särskolan!!!! Allt för ofta kopplas oförmåga att läsa med låg begåvning.
Även under mina Vfu perioder har jag mött stor okunskap om vilka hjälpmedel som finns. Precis som du skriver krävs det föräldrar med en en kamplust av stora mått. Lite för ofta har jag som förälder presenterat appar och program för både lärare och specialpedagoger. Dessvärre måste jag också påstå att denna utbildning inte lärt mig något om läs och skrivsvårigheter som jag inte redan kunde som påläst förälder.
Här har vi ett område med stor utvecklingspotential. Vi behöver bli bättre på att upptäcka dessa problem på ett tidigt stadium, och att hjälpa dessa elever. Det är inte föräldrarnas uppgift!
Tack Annika för ditt inlägg, det är tufft att kämpa på i motvind men vad bra att du som förälder har tät kontakt med läraren och kan ge förslag på vad som fungerar för er. Jag minns en föreläsning vi hade där de sa att elever med svårigheter lär sig flera strategier att läsa läxor på, vilket många andra elever får problem med när texter blir längre i t.ex. Högstadiet. Då tappar en del lusten. Dyslexi är ju ett problem som vi alla kommet stöta på i någon form. Jag håller med Anna-Lena att det i skolan är spretig kunskap om hur en elev med dyslexi kan hjälpas på bästa sätt.Det verkar vara olika från skola till skola vilka metoder man tar till.Det beror antagligen även på elevens egen motivation och intresse. De lärare jag jobbat med har lagt mycket tid till extra lästräning och eleven har fått gå till speciallärare. En viktig roll för specialpedagoger är att handleda lärare också. Jag har också förstått hur svårt det är att upptäcka att vissa elever som kämpar på med läsning eller skrivning faktiskt har dyslexi. Bekantas barn upptäcktes först på gymnasiet, och då är den ena elevens förälder själv specialpedagog. Det finns en klick elever som befinner i "mellanlandet" som också skulle behöva mer stöttning för att kunna blomma ut ordentligt och ha kvar läslusten. /Anette Lövberg
RaderaDet märks att vi kommer från samma kommun. IT-kunskaperna i vår kommun ger mer att önska. Vissa lärare är bra uppdaterade på utbudet andra har ingen aning. Så återigen, det är tur och träff om eleven får information om appen/hjälpmedlet och så ska det inte vara.
SvaraRaderaAlla elever SKA i skolan få undervisningen anpassad utefter sina egna behov och förutsättningar..! Men som ni skriver så finns ju inte alltid ekonomi eller resurser till det.. Jag tycker att det är helt fantastiskt att det faktiskt finns föräldrar som är engagerade och drar i trådar! Har en kompis vars barn haft extra stöd och anpassningar i skolan och ett tu tre så fick hon (mamman) reda på av barnet att hen inte varit hos speciallärare under en mycket lång tid.. Hur kan det ens bli såhär är min tanke? Att det överhuvudtaget inte samtalats mellan lärare, vårdnadshavare och speciallärare angående hur utvecklingen sett ut? I detta fall kunde man se ytterst lite utveckling och hade då inte samtalat med vårdnadshavare men ändå valt bort stödet från speciallärare..?
SvaraRaderaJag tycker det är helt underbart att läsa och höra om alla erfarenheter av digitalt stöd som finns ute i verksamheterna! Hur och i vilka fall det används. Har själv ytterst lite erfarenhet kring stöd av digitala verktyg, på den skola jag har varit under mina VFU-veckor har det funnits minimala tillgångar till digitalt stöd.
// Olivia Larsson
Jag har under dessa tre år på utbildningen hört om hur du, Annika, och Anna Lena har fått kämpa för att era barn ska få stöd i sin läs- och skrivinlärning. Era barn går nu i åttan; det är alltså åtta år av slit och troligtvis en hel del tårar från er och era barns sida. Jag beundrar er så för detta! Men är det rimligt? Nej, det tycker jag verkligen inte. Jag tycker inte att det ska vara ert jobb att se till att era barn får rätt undervisning. Det ska vara skolans jobb, för som Olivia skrev så har ju alla barn rätt till undervisning anpassad efter deras behov och förutsättningar, det står i vår läroplan. Precis som Anna Lena skrev så tror jag att lärare har för lite kunskaper kring dyslexi, det är åtminstone något jag själv känner, och jag tycker att det är synd att vi inte fått med oss mer kunskaper om detta under vår utbildning. Jag kan inte låta bli att undra hur det går för de barn som inte har föräldrar med lika mycket kämpaglöd som er när skolan brister i sitt uppdrag?
SvaraRaderaVad uppmuntrande TT sen men så engagerad föräldrar. DEtta känns som du säger attt detta verkligen är en tillgång och källa till viktig och nödvändig kunskap runt barnet. Det är sorgligt att tänka att många föräldrar och barn kämpar dagligenmed detta som du beskriver. Det känns ju som en självklarhet att alla barn skall ha rätt till samma stöd i skolan. HAr själv erfarenheter från skolan där jag hade jag hade dyselexiliknamde problem med stavning som intevutreddes n jag gick i gymnasiet. Det kännande som om skolan ibland blir passiv eller fast i mönster och inte anpassar undervisningen efter barnens behov, vilket är skyldig till enligt lag. Viktigt att prata om och fortsätta driva frågorna om alla barns rätt till likvärdig utbildning! HEja på er som kämpar för era barn!
SvaraRaderaSå sorgligt att höra att du måste strida för ditt barns rättigheter. I bland känns det som att just barn med dyslexi inte får den hjälp de behöver, jag frågar mig själv hur det kan komma sig? Jag arbetar på en liten skola där vår specialpedagog är ansvarig för utbildning och håller föreläsningar om dyslexi, så vi tar stort allvar på att alla elever har rätt till extra anpassning och få de verktyg och de hjälpmedel de har rätt till. Jag var nyss inne på www.dyslexiforeningen.se och läste på lite igen då vår seriestripp just handlar om hur ett barn lätt kan misstolkas om vi lärare inte är observanta på om en elev har läs och skrivsvårigheter och att man inte väntar utan utreder eleven om hen har dyslexi, och om så är fallet ska eleven få de hjälpmedel och det stödet hen har rätt till av lärarna. När man är utbildad och klar som lärare gäller det att fortsätta utbilda sig och i alla fall gå på kurser för att förstå och upptäcka då ett barn har ett hinder i sitt lärarnde och framför allt ta reda på hur vi kan hjälpa elever och föräldrar i att ge barnet de rättigheter det har rätt till.
SvaraRaderaOm vi läser i (Skolverket, 2011,s.14-15)står det att elever ska genom de demokratiska principerna kunna påverka, ta ansvar och ges inflytande över sin utbildning. Skolan ska även stödja elever i behov av särskilt stöd. Här är då meningen att ni föräldrar tillsammans med er dotter ska sitta ner med läraren och specialpedagogen och lägga upp ett åtgärdsprogram som passar hennes inlärningsbehov, där hon har inflytande på sin utbildning så att hon når målen, vilket lärarna ska se till att hon gör på bästa sätt och efter hennes förutsättningar. Kämpa vidare och ge inte upp!
Intressant att läsa inlägg och alla kommentarer med olika erfarenheter angående detta. Det är så hemskt att höra att man som föräldrar i vissa fall måste kämpa så enormt för att få den hjälp ens barn har rätt till! Jag tänker stackars de barn som inte har föräldrar som kan/vill/orkar kämpa sig till detta stöd! Måste dela med mig av erfarenheter från min senaste VFU. Där fanns en elev med grav dyslexi i klassen, som inte va alls intresserad av att jobba. Eleven gick hos speciallärare nästan varje dag. Att ha IPad som stöd i klassrummet fungerade tydligen inte alls då eleven hela tiden gjorde annat på den än det hen skulle. Så stor brist (hen brydde sig verkligen inte) av arbetsvilja och dyslexin krånglade till det rejält. Och för att återkomma till föräldrar, denna elev hade inte föräldrar som kämpade för att han skulle få mer hjälp, de va istället arga på skolan för att eleven inte hade samma böcker att arbeta i som de andra i klassen. Kan tänka mig att det inte är det lättaste att hantera som lärare heller. Läraren har försökt förklara för dem. Eleven gick i trean och klarade inte böcker som hörde till första klass, ändå är föräldrarna arga och tycker eleven ska ha samma böcker som de andra!? Ibland kämpar föräldrar för helt fel sak, här kämpade läraren "ensam" för elevens bästa och var på så vis liksom aktivt motarbetad av föräldrarna. Inte en helt lätt situation att hantera det heller.. Som ni tidigare nämt så är det av största vikt att man som lärare känner till svårigheter elever kan ha för att kunna upptäcka och hjälpa dem på bästa sätt, men även för att som i detta fall kunna "argumentera" för att man gör det som är bäst för eleven när föräldrar anser något annat..
SvaraRaderaJag reagerade också på programmet från UR. Det gjorde verkligen ont i hjärtat när man hörde hur mammor kämpande för sina barns rättigheter i skolan.
SvaraRaderaSamtidigt gick mina tankar till elever som inte har mammor med samma kaparglöd, och flera gånger under programmets gång tänkte jag på ska det verkligen behöva vara så här i Sverige 2017? Det står ju inläroplan att undervisningen ska anpassas utefter elevens behov och förutsättningar.
Jag tycker precis som någon ovanstående redan skrivit att samspelet mellan lärare och familj är viktig. Jag tror vi har mycket att lära av varandra. Vårdnadshavare besitter mycket kunskap om sitt barns behov och lärare besitter förhoppningvis med kunskap om hur man kan göra för att tillgodose elevens behov i klassrummet.
Jag upplever dock att elevens behov ofta ibland blir en kostnadsfråga. Att det t.ex. inte finns pengar till den resurs som eleven har rätt till. Jag vet inte hur dessa saker fungerar så jag vågar inte ge mig helt in i diskussionen. Men det är var jag upplevt under vikariat och VFU.
Jag minns en närträff när du Annika och Anna-Lena delade med er av webbsidor med information om dyslexi, jag är otroligt tacksam över den informationen och de kommer säkerligen kunna komma till användning i framtiden.
Det första jag tänkte när jag läste ditt inlägg var: "Vilken tur att just du är mamma till din dotter!".
SvaraRaderaAllt för ofta tycker jag annars att föräldrar "bråkar" med skolan för att deras barn ska få hjälp med svårigheter, dock verkar det egna engagemanget hemma inte vara lika stort. I vissa fall kanske det handlar om okunskap, att föräldern inte förstår att det kan ge barnet hur mycket som helst att bara läsa en bok tillsammans. I andra fall tror jag tyvärr att det mycket handlar om bristande engagemang, tidsbrist och felaktig prioritering från föräldern.
I vardagsstressen är det svårt att få ihop allt vi vill hinna med men oavsett om mitt barn har svårigheter med läsning, matte eller vilket annat ämne som helst krävs ett samarbete mellan hem och skola för att barnet ska kunna utvecklas i den takt barnet själv vill och har rätt till.
Det som är bra att tänka på att det är många mammor som kämpar för att deras barn ska få rätt till den stöd de har rätt till. Det här kan ge mammorna kraft att fortsätta kämpa för sina barns rättigheter. Men det är inte lätt. Många föräldrar blir utbrända på vägen och många ger upp. I boken ”Ingen familj är en ö” ser vi en mamma som kämpar hårt för att hennes dotter ska få det stöd hon behöver. Men tyvärr så har skolan många gånger svårt med att nå upp till detta eller så bryr sig skolan inte om dessa elever. Hur som helst är det kämpigt oberoende på vilken diagnos eller svårigheter som eleverna har. Men dessa barn vet att de har någon som stöttar dem och kämpar med dem, det vill säga deras föräldrar. Det är bara att hålla ihop och kämpa vidare. Samtidigt måste vi som nya lärare se till att inte göra samma misstag som många lärare redan gör och lära känna dessa elever med speciella behov. De har rätt till detta och rätt till en skola som ger det de behöver.
SvaraRaderaVad jag känner igen mig i det du skriver! Har själv 2 söner med dyslexi och det var en evig kamp med läxläsning. Tills de kom på va det var och de fick hjälp tidigt av fantastiska specialpedagoger! Dessa specialpedagoger gick på utbildningar och föreläsningar, allt för att kunna hjälpa och förstå mina pojkar.
SvaraRaderaPojkarna fick stöd i sin läsning, läshjälp, div hjälpmedel och lättare läxor. Högre upp i utbildningen fokuserades det i engelskan på att det kunde tala och förstå, skrivandet lade de ingen fokus på eftersom de redan kämpade med ett språk.
Jag har insett att inte alla får den hjälpen såpass tidigt eller i värsta fall inte alls.
Så här i efterhand förstår jag varför äldsta sonen (som var det svårast) inte vill gå på bio eller på en ny restaurang där han måste läsa menyn. Det är lätt att missa det som vi ser som vardagsituationer ,som för den blir ett hinder.
Stå på dig och jag hoppas att och vet att det kommer gå bra för din dotter!
Jag måste bara dela med mig av en mycket gullig upplevelse när det gäller textade filmer. Min son och min dotter sitter bredvid varandra i soffan och tittar på TV. Han är fem år yngre än sin syster, vid det här tillfället var han 7 år. Programmet de tittar på är på engelska och textat på svenska. Han tittar på sin syster och upptäcker hennes frustration över att hon inte riktigt förstår. Han säger ingenting utan börjar bara att läsa textremsan högt. Vilken härlig unge! Han hade väldigt lätt att lära sig att läsa och fick tidigt bra hastighet läsningen. I dag är han 9,5 år och han skulle inte tveka om hon bad honom att läsa en svår text, för honom är det inget konstigt att mamma läser högt för storasyster. Vissa behöver hjälp med vissa saker, andra behöver hjälp med andra saker. Jag och han läser för att det är kul och mysigt.
RaderaJag måste bara dela med mig av en mycket gullig upplevelse när det gäller textade filmer. Min son och min dotter sitter bredvid varandra i soffan och tittar på TV. Han är fem år yngre än sin syster, vid det här tillfället var han 7 år. Programmet de tittar på är på engelska och textat på svenska. Han tittar på sin syster och upptäcker hennes frustration över att hon inte riktigt förstår. Han säger ingenting utan börjar bara att läsa textremsan högt. Vilken härlig unge! Han hade väldigt lätt att lära sig att läsa och fick tidigt bra hastighet läsningen. I dag är han 9,5 år och han skulle inte tveka om hon bad honom att läsa en svår text, för honom är det inget konstigt att mamma läser högt för storasyster. Vissa behöver hjälp med vissa saker, andra behöver hjälp med andra saker. Jag och han läser för att det är kul och mysigt.
RaderaDitt blogg inlägg får mig också att fundera, känna och reagera! Att som lärare hitta strategier och hjälpmedel för elever med till exempelvis dyslexi som du nämner är så viktigt. Under min VFU hade vi en elev i klassen med dyslexi. Det gick inte så snabbt för honom att varken läsa, skriva eller räkna. Under utbildningen har vi läst en del om olika svårigheter men det är en helt annan sak att verkligen möta en elev i verkliga livet än föreställningen man gör när man läser kurslitteratur. Han blev bland annat hjälpt med förkortade texter, där ”onödig” information klipptes bort, han fick prov och diagnoser uppläsa för honom så att inte alltför mycket tid skulle gå till bara att förstå vad man ska göra. I hans läsplatta hade han även olika hjälpmedel.
SvaraRaderaPrecis som du skriver är det så viktigt att få det stöd man behöver hemifrån också. Vi som pedagoger måste kunna ge de verktyg, tips och råd till föräldrar till de barn som har det lite svårt. Det är väldigt sorgligt att läsa om elever som inte får det stöd de behöver och om föräldrar som inte får den stöttningen heller för den delen.
Sen är en annan diskussion hur mycket träning ska/bör elever ha på fritiden? Läxor eller ej? Har läraren misslyckats med sitt uppdrag när det blir för mycket läxor? Det är i första hand inte föräldrars ansvar för barnens skolgång, men ”Skolan ska vara ett
stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling. Arbetet
måste därför ske i samarbete med hemmen”(Lgr 11).
/Rita
Vill bara dela med mig av en artikel i tidningen Metro som finns i Göteborg. Där står det om att inte dyslexi ska hämma dina studier, att det finns stöd för dyslektiker att få på universitetet so att få längre tid på sig vid ett prov, använda talsyntes på datorn, få stöd av rättstavningsprogram och uppläst litteratur. På frågan om det finns tabu kring dyslexi blir svaret nej och det finns stor medvetenhet om att studenter har olika förutsättningar och behov i dag. Det är en fin artikel av Elisabeth Åman, samordnare av särskilt pedagogiskt stöd till studenter med funktionsnedsättning på Stockholms Universitet. (www.metro.se, 2017-05-15).
SvaraRaderaSom ni andra skriver så är det viktigt att anpassa undervisningen efter varje enskild individs förutsättningar. Och som ni nämner så bara för att man har dyslexi så kan man inte få anpassad undervisning som andra med dyslexi utan att man ser till vad just det barnet behöver för anpassningar, eftersom hens anpassningar kanske inte alls fungerar för någon annan med dyslexi.
SvaraRaderaStödet hemifrån är en viktig del, inte bara elever med svårigheter utan jag vill påstå att alla elever behöver hjälp och stöttning hemifrån med sina läxor och dylikt. Att det finns läxhjälp på de flesta skolorna kan jag tycka är bra. De elever som har föräldrar som arbetar länge kanske vill lägga tiden på annat när de inte jobbar, sedan är det många elever som har fritidsaktiviteter på sin fritid och därmed kanske inte prioriterar sina läxor. Att då få gå på läxläsning direkt efter skolans slut och arbeta undan läxor och sådant man kan ha hamnat efter med är ju ett bra tillfälle för att kunna känna sig ledig resten av dagen. Men av egen erfarenhet från min VFU så fanns det elever som man hade kommit överens med att de skulle gå på läxläsning vissa dagar i veckan. Det som är synd var att en del inte dök upp och tog tillvara på läxläsningen. Det kunde bero på att deras kompisar inte gick dit eller att de inte ville, de kunde även känna sig utpekade som dåliga. Hur kan man göra för att läxläsningen kan få en högre status än vad den verkar ha idag?
Ett väldigt gripande inlägg och likaså programmet från UR. Håller med ovanstående, vilken tur att ditt barn har just dig som mamma! Man önskar att alla elever hade föräldrar som gör allt för att hjälpa sina barn. Det behöver ju inte vara så att föräldrarna "skiter i det" utan att föräldrarna själva kanske har dyslexi eller svårt för sig. Visst tycker man att man som lärare ska ha tillräckligt med kunskap om dyslexi för att kunna hjälpa dem på bästa sätt, men det är ju inte riktigt så alltid. Man kan ju alltid gå andra kurser om just dyslexi i efterhand eller forska vidare på egen hand men tiden är ju knapp som lärare som vi ju alla vet. Likaså ekonomin som ibland hindrar en från att få tillräckligt med resurser till hjälp. Att ha en specialpedagog som är väl påläst om dyslexi och andra svårigheter vore väldigt tacksamt att ha på sin skola iallafall, som kan veta hur jag kan hjälpa just den här eleven. Jag hade själv väldigt svårt för mig som barn men mer allmänt. Både med stavning, matte, klockan, höger och vänster m.m.. Men jag tyckte om skolan väldigt mycket även om jag gjorde allt annat än skolarbete. Jag hade också en mamma som kämpade mycket för mig och försökte lära mig och det blev mycket bråk och tårar för att jag inte förstod. Det var inte förrns jag fick en lärare i tredje klass som verkligen anpassade undervisningen efter mina förutsättningar och behov som det gick framåt för mig. Han gjorde dessutom allting så himla intressant och var duktig på att bygga relationer. Det är någonting jag värderar högt hos en lärare, att ha förmågan att göra så. Jag har tänkt använda mig av mina tidigare erfarenheter och svårigheter från när jag gick i skolan för att försöka göra undervisningen så bra för alla elever som möjligt. Jag har ju själv fått uppleva hur pass viktigt det är för att kunna lyckas.
SvaraRaderaJust det du skriver om hur det går för elever med föräldrar som inte engagerar sig på det sättet du gör, har jag funderat på många gånger. Detta gäller inte bara elever med funktionsnedsättningar, utan alla elever! Hur rättvist är det egentligen med läxor? Det finns barn som har otroligt engagerade föräldrar som älskar att hjälpa deras barn med läxor, vilket gör läxorna till en otroligt givande del av skolgången. Samtidigt finns det barn som har föräldrar som inte intresserar sig för barnens skolgång överhuvudtaget, för dessa barn blir således läxläsning en negativ upplevelse och kan påverka hela skolgången negativt.
SvaraRaderaSå ja, jag håller med dig om att det är fruktansvärt orättvist för barn med föräldrar som inte visar engagemang i barnets skolgång.
Det är otroligt viktigt att läraren finns där för de elever som inte har föräldrar som orkar eller har möjlighet att slåss lika mycket för sina barns rättigheter. Vi måste hela tiden arbeta så att eleverna ges en likvärdig utbildning i skolan, men trots detta kan det ibland krävas mer av oss pedagoger i situationer som denna. Det är en svår uppgift att räcka till som lärare, då vi både ska utmana de elever som ligger långt fram samt stötta de elever som har svårigheter. Jag tror därför det är viktigt att inte vara rädd för att ta hjälp av andra vuxna på arbetsplatsen om man känner att arbetsbelastningen blir för stor för den enskilda läraren!
SvaraRaderaJag kan verkligen förstå hur du som mamma mår. Man vill ju bara sina barns bästa och din dotter har tur som har en mamma som kämpar för att hon ska få stöd. Men som du säger så har alla barn inte den turen eller möjligheten. Skolan är till för alla och alla har rätt till en utbildning. Därför måste man som lärare be om hjälp för att eleven ska få rätt stöd. Det kan vara svårt att räcka till som lärare precis som Cecilia skriver. Det med läxhjälp är suveränt men på den skolan jag hade min VFU på hade läxhjälp en gång i veckan i 30 min och det var alltid olika lärare varje vecka. Det fanns en pojke som hade svårt med i princip allt och han fick inte det stöd som han behövde. Han bara satt där och stirrade i boken. Därför tror jag att det är viktigt att man är insatt i vilka elever som kommer till läxhjälpen och vilket stöd eleven behöver. Alla elever vågar inte be om hjälp.
SvaraRaderaVilka intressanta (och ibland beklämmande) kommentarer det var på detta inlägg!
SvaraRaderaJag har själv väldigt lite erfarenhet från dyslexi, och blev chockad när jag lyssnade på UR-programmet. I min värld hade jag aldrig förstått att det kunde gå till så. När jag sedan läser vissa av kommentarerna här förstår jag att det kanske inte bara är denna mamman som fått kämpa.
Den enda erfarenheten jag har av dyslexi är min kompis på gymnasiet, som fick kämpa på utan större stöd från lärarna. Hon fick mina anteckningar och jag satt alltid bredvid henne på lektionerna så jag kunde förklara ord för henne som hon inte hann läsa på tavlan till exempel. För mig var ju det självklart att jag skulle hjälpa henne, men nu såhär i efterhand tänker jag att det ju inte var min uppgift att se till att hon förstod lärarens undervisning och hängde med?
Det är så väldigt mycket man som lärare ska ha koll på, men det minsta man kan begära är väl att man har koll så eleverna i klassen förstår det du försöker lära ut och hänger med?
Vi som kommer undervisa i de tidigare åldrarna har mycket ansvar i att upptäcka dessa elever tidigt, så de inte halkar efter för mycket och tappar självförtroendet fullständigt. En elev med dyslexi behöver mycket stöd och hjälp för att hitta strategier, precis som Annika skriver. Jag hoppas att när jag själv är ute och undervisar själv får ett stort stöd ifrån specialpedagoger och liknande i detta, då jag själv känner att jag inte kan så mycket. Men som någon annan skrev ovanför, kan det ju också bli så att man även som lärare får slåss med näbbar och klor för att få in resurser. Jag hoppas att det aldrig kommer hända mig, men man vet ju inte. Oavsett vem som får kämpa för stöd är det eleven som i slutändan blir lidande och halkar efter i sin skolgång, och så borde det inte behöva bli. Som flera redan nämnt har elever rätt till stöd och anpassad undervisning, oavsett dyslexi eller inte!
Vilken känsla jag fick igenom kroppen när jag läste ditt inlägg. För det första så är din dotter som sagt lyckligt lottad över att ha en sådan strävande mamma bakom sig. ALLA mammor borde vara på det viset. Jag har en dotter, dock inte så gammal ännu för att kunna läsa, men om det visar sig att det finns dyslexi, (som ligger i släkten) skulle jag precis som du, aldrig ge mig och jobba för barnets rättigheter.
SvaraRaderaSamtidigt känner jag som lärare att det är otroligt viktigt att pedagog och mamma har en bra relation, så att de kan jobba med det så mycket det går även i skolan. Det kan vara svårt att hålla fokus på enskilda individer i sammanhanget om det finns flera med svårigheter. Men precis som du säger, det ska absolut inte vara ett lotteri, alla barn har RÄTT till att få den stöd de ska ha, oavsett hur elevgruppen ser ut. Där måste man som pedagog också sätta ner foten mot sina chefer (rektorn) och verkligen trycka på hur viktigt det är att eleven får stöd.
Inläsningstjänst använder jag mig utav i skolan. Vi har en elev med dyslexi och han vill gärna att vi läser högt för honom och helst om och om igen när han ska svara på frågor som hör till texten. Han har också tillgång till inläsningstjänst där han kan lyssna på de olika uppgifterna.
Fler borde vara som du, kämpa för ditt barn. Precis som alla vi som läser till lärare borde ta in det du skriver och kämpa för de barn med dyslexi eller andra svårigheter i skolan!!
Det är precis som du skriver verkligen ett lotteri.
SvaraRaderaAntingen har barnet tur som i dotters fall med en stöttande mamma som kämpar för henne eller tur att ha en lärare som har stor kunskap om dyslexi eller att att det finns en bra handlingsplan i skolan där man kanske redan har mycket material. Men tyvärr så är det nog lika vanligt med elever som inte har stöttning med sig hemifrån, kanske föräldrarna själva har dyslexi och detta är ett känsligt ämne för dem.
På en av skolorna som jag hade min ena VFU period så fanns en lärare som visste om att det fanns två elever med dyslexi i klassen, den ena hade uppenbara svårigheter att hänga med tack vare detta men ingen kämpade för honom varken lärare eller hemmet. När jag konfronterade klassläraren gällande detta så menade hon på att man idag diagnostiserar barnen så fort och blir de stämplade med dyslexi så tyckte hon att hjälpen som eleverna får, med till exempel uppläst material mer stjälper än hjälper eleverna. Vidare så menade hon på att eleverna då slutar läsa och bara lyssnar till läromedel och då får de ännu svårare att lära sig läsa. Detta lät i mina öron helt bedrövligt, självklart så måste man få den hjälp man har rätt till, det finns ju inget som säger att man inte skulle kunna fortsätta att öva på läsningen bara för att man får text uppläst för sig. Här var ett tydligt exempel på en lärare som verkligen inte trodde på sina elevers förmågor, hon hade dömt ut eleven redan innan.
Sara Thell Andreasson
SvaraRaderaJag kan inte annat än hålla med er om hur jobbigt och frustrerande det är att inte få den hjälp som behövs. Att vara förälder till ett barn som kämpar med exempelvis dyslexi måste ta otroligt mycket på krafterna. Jag beundrar alla er som finns där ute och som ställer upp för era barn.
Tyvärr så tror jag att jag vet varför alla barn inte får den hjälp de behöver och det felet ligger på politisk nivå. Det är tragiskt att behöva säga det, men politik är makt och alla kan inte hantera eller vet ens hur man ska hantera makten, de vill bara ha den. Allt handlar om att göra strategier för att vinna och då får det kosta vad som helst. Vi får inte glömma bort att det inte finns någon utbildning eller något krav på att bli politiker, alla kan bli det, bara man höjer sin röst och visar sig.
I den lilla ort som jag bor i har politiken slagit snett. Det är säkert så på de flesta ställen. Här gäller svågerpolitik, dvs om du är släkt eller ingift i släkten får du makt att bestämma, precis som det var förr. Frågan är om det är det bästa? Här har alla samma åsikt och tycker likadant inom parti, skiljer du dig eller helt plötsligt inte delar samma åsikt, ja, då byter man parti och bråkar mot sitt förra..
Det var ju inte politik jag egentligen ville diskutera, men anledningen till att kommunerna inte satsar på resurser beror på att det inte ligger dem nära. Hade kommunalrådet en son som var dyslektiker, då skulle resursen funnits redan, men om inte...
Jag tror att vi som lärare måste trycka på våra politiker ännu mer och kanske í värsta fall gå in i fighten för att få pengar till skolan. Det måste hända något.
De som sitter i BUN (Barn och utbildningsnämnden)vad vet de om vad skolan behöver och vad som efterfrågas? Ofta är de inte ens föräldrar med barn i skolan, då ingen förälder har tid att engagera sig när de har barn. Borde det inte vara föräldrar och skolpersonal på den posten?
Hej ! Av din text att döma så är du som min mor och ditt barn är min lillebror. Jag har en mamma som har fått slagit sig blodig inom skolans väggar för att min käre lillebror med dyslexi skall få en bra skolgång men de är så många inom skolan som inte fattar ett skit gällande läs & skrivsvårigheter eller dyslexi, jag tror heller inte dom förstår att dyslexi är en funktionsnedsättning. de är inget som växer bort eller som mognar bort som så många gärna vill tro.
SvaraRaderaMödrar som slåss för sina barn med dyslexi skall egentligen inte behöva slåss men de är ni som förhoppningsvis gör skolgången bättre för era barn och andras för framtiden...
I lärarutbildningen så får man ingen direkt utbildning i dyslexi, vilket är mycket tragiskt och dåligt och detta leder också till problem inom skolans väggar.
Kunskap om dyslexi, läs & skriv-svårigheter , ADHD etc borde vara obligatorisk kunskap inom lärarutbildningen.. men de flesta lärarstudenter och lärare vet bara att det finns men inte så mycket mer än så....