I boken Levd demokrati? Kan man flera gånger läsa att
demokrati bland annat innebär att alla människor har lika värde. Som invånare i
ett demokratiskt land är du lika mycket värd som alla andra som bor där,
oavsett vem du är, hur du ser ut eller vem du vill vara. Det är när någon eller
några anser att någon inte är lika mycket värd som mobbning kan uppstå. Detta
anser jag att man kan koppla till mycket av det som fanns att läsa i boken
Normkritiska perspektiv. Min slutsats blir då att vara normkritisk och att vara
demokratisk hänger ihop.
Vår lilla halva av gruppen som kommer från Strömstad
har diskuterat mycket kring det här med alla människors lika värde och
normkritiska perspektiv. Framförallt har vi diskuterat något som under flera
tillfällen var ett samtalsämne under min VFU. I min VFU-skolas
likabehandlingsplan stod det att de arbetade med diskrimineringsgrunderna i
fyraårscykler, två varje år, så att alla elever någon gång skulle ha hört talas
om dem under sin tid på skolan. I år var en av grunderna de arbetade med
könsöverskridande identitet eller uttryck. I en av klasserna gick en pojke som ofta kom till
skolan med lösnaglar, lösögonfransar, glittriga tights… ja, gick emot normen
för hur en pojke ”ska” se ut helt enkelt. Dock så hade han ALLTID klätt sig och
fört sig på det viset, så för de andra barnen i skolan var det inget konstigt.
Lärarnas bekymmer var därför vad som skulle ske om de började prata om
könsöverskridande identitet och uttryck; skulle de andra eleverna då börja lägga märke till
det som var normbrytande hos pojken, eller skulle han själv känna att han
hamnade i en obekväm situation och känna sig utpekad även om ingen klasskamrat
sa något? Att undervisa om diskrimineringsgrunderna upplever inte jag som
särskilt normkritiskt eftersom man då pekar ut det som går mot normen snarare
än inkluderar det, men å andra sidan så är det ju en del av vårt uppdrag och vår värdegrund att
undervisa och prata om diskriminering för att hjälpa eleverna att utveckla
förståelse och medmänsklighet och bli demokratiska medborgare.
Hur tänker ni kring detta? Hur kan man undervisa/prata om
diskrimineringsgrunderna utan att peka ut de individer som är normbrytande?
Behöver man ens prata om diskrimineringsgrunderna när det redan är ett sådant ”tillåtande”
klimat? Eller kan man välja ut och bara prata om de grunder som man anser att
eleverna behöver tänka på lite extra?
Vem kunde tro att ett klimat utan diskrimineringar också
kunde skapa problem? ;)
Bild skapad i pixton.com
/ Sofia Helgen
Vad skönt att det var ett så tillåtande klimat på den skolan som du var på. Det är det nog dessvärre inte på alla skolor runt om i Sverige. Men som du skrivet vem kunde tro att ett klimat utan diskrimineringar också kunde skapa problem?
SvaraRaderaDet är intressanta frågor som du tar upp, och jag har nog inte helt tänkt på problematiken som kan uppstå vid undervisning av diskrimineringsgrunderna. Personligen ser jag det som en stor utmaning att undervisa om dessa frågor utan inte peka ut "de som går mot normen". Men jag tror mycket hänger på hur man lägger fram det. Om man i samma veva arbetar med att respektera andra människor och skapa förståelse för hur den väljer att t.ex. klä sig kanske man kan kringgå normen? Eller inte göra den så markant.
Eek-Karlsson skriver i - Normkristiska perspektiv, att vi i skolan ofta blir medskapande till normstödjande handlingar då samhället är uppbyggt på vad vi anser vara det goda och det rätta. Jag tror att det är väldigt viktigt att som lärare i detta tänka på hur man kan vidga sitt och elevers synsätt så att normens öga blir mycket större, och jag tänker att om normens öga blir mycket större kommer vi i framtiden förhoppningsvis inte behöva fundera så mycket på om ”vi pekar ut de som går mot normen” när vi undervisar om diskrimineringsgrunderna.
Norm! Vad är norm? Ett komplicerat ord som kräver noga eftertanke om man ska använda i arbete med barnen. Vi hade en diskussion, som jag tror de flesta hade, förra veckan i AC eller liknande och då diskuterade vi just detta med normer. Vi kom bland annat fram till att det handlar om hur en viss grupp har en överenskommelse, uttalad eller outtalad, om ett sätt att vara, se ut, prata mm. Problemet kan skapas då ett ämne blir belyst. Hur man skulle gjort just i detta fall är svårt att säga, men att det är viktigt att ta upp är något som jag tror i alla fall.
SvaraRaderaEn norm kan finnas i klassen, en annan i en idrottsklubb, en tredje hemma i familjen och en fjärde i hela svenska samhället. Hur man sedan behandlar normen kan också ge utfallet att någon kanske inte inkluderas inom normen med följden att hen kanske anses ”onormal”, bara för att någon vågar och vill gå emot strömmen. Vill det sig illa kan det leda till mobbing, kränkningar och utanförskap. Vill det sig bra så kan personer som David Bowie, Albert Einstein eller varför inte vem som helst komma att tänka utanför normerna och leda vägen. Den som vågar ta steget kan vara den som leder framgång eller förändring, blir en förebild och kanske till och med själv blir en normbildare.
Pojken på skolan sågs antagligen av vissa som ”modig”, ”egen” och kanske normbrytande. Troligtvis var det i så fall vuxna som satte den etiketten på honom. De andra eleverna hade alltid sett honom så skrev du Sofia, och de accepterade honom utan problem, de hade troligen (många gissningar) inte präglats så mycket av samhälleliga normer. Han själv tänkte troligtvis inte alls i banorna att ”Nu ska jag ut och utmana normerna!” utan gjorde bara det han ville och mådde bra av. Tack för att det finns föräldrar som tillåter detta, och ser det hela från en annan synvinkel, nämligen individens egen önskan och välmående i centrum. Acceptans och normkritik är ledstjärnor för framtiden tror jag.
Jag undrar också, precis som du Sofia, hur diskussioner kring diskrimineringsgrunderna faktiskt påverkar eleverna. Genom att prata om de som anses "bryta mot normerna men är lika mycket värda för det" leder ändå till att dessa personer hamnar i ett visst "fack". Peter Karlsudd skriver att "Åtskillnad inom skolan ska undvikas." (Elmeroth, 2012:105). Visserligen syftar han till elever i behov av särskilt stöd här, men enligt mig är principen är densamma oavsett individ eftersom "Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana tendenser ska aktivt motverkas. " (Lgr11).
SvaraRaderaI detta fall kanske inte diskrimineringgrunderna är av högsta prioritet eftersom eleverna inte verkade ha några (yttrade) åsikter om killen med glittriga byxor och lösnaglar. Samhället har idag en mycket större acceptans för vad som inte faller inom de ramar som samhället skapat. Media är en stor tillgång i detta fall då det idag handlar så pass mycket om att "sticka ut" och "inte vara som alla andra" att det snart inte anses vara något som avviker längre, utan snarare att alla är sin egen individ och det ter sig på olika sätt. Jag tror ändå att vetskap om diskrimineringsgrunderna måste finnas, det är ju en grundpelare som vårat samhälle står på och ett viktigt spår från Sveriges historia. En idé kan vara att göra en undersökning där elever anonymt fyller i svar på frågor om diskriminering (eller mer specifika typer av diskriminering), vad de tänker på när de hör ordet, vad de själva upplever sig göra för att följa diskrimineringsgrunderna, om de någon gång sett/upplevt något som enligt dem själva brutit mot grunderna. Om vi istället fiskar efter elevernas egna tankar, åsikter och upplevelser så blir det inte lärarna/skolan som styr och berättar vad som är normer och inte. Det utgår ifrån elevens verklighet och visar snarare hur samhället och hemmet påverkar eleven. Elevernas svar kan därefter bli ett underlag för ifall diskussioner kring diskrimineringsgrunderna är nödvändiga, och i så fall mer exakt vad som behöver diskuteras.
Jag tänker på det här med att man kan arbeta inkluderande eller adderande med normbrytande personer. I fallet på din skola känns det som att man mer eller mindre medvetet arbetar inkluderande. Genom att han får finnas med som han är och vara inkluderad behöver man kanske inte lägga ytterligare krut vid något som faktiskt fungerar. En adderande normkritisk undervisning skulle mycket väl bidra till att peka ut den här eleven som annorlunda och på så vis motverka själva syftet med den normkritiska undervisningen.
SvaraRaderaJag tänker lite på det här som med matte, om eleverna redan kan treans gångertabell är det ju onödigt att lägga tid och energi på det. Då är det bättre att ägna sig åt något som de inte kan.
Kommer ni ihåg Fredrik Plahn?
SvaraRaderaHan är rektor för Trollbäckens förskolor och skolor i Tyresö. För att visa att det är okej att vara annorlunda gjorde han det genom att måla sina naglar. För markerande fick han stor uppmärksamhet i medierna. Han gjorde det för att få eleverna på skolan och deras föräldrar ska reflektera över heteronormen. Vem kan vara mer lämpad än en medelålders, vit, fyrabarnsfar som arbetar som rektor att bryta mot normen? Tanken med att måla naglarna var att ge eleverna en förebild så att andra som vill vara sig själva vågar det. Det handlar om den värdegrund vi vill ha i skolan. Du har rätt att vara den du är, accepteras för det och inkluderas, oavsett bakgrund eller svårigheter. Alla ska få känna sig delaktiga.
Men om jag ska gå tillbaka till din fråga så tror jag att vi gör mer skada än nytta om vi tar upp något som inte är ett problem för eleverna, de accepterar redan honom som han är. Däremot kan det bli fel om vi börjar prata om det vi vuxna ser som annorlunda. För då visar vi eleverna att han skiljer sig från heteronormen.
Jag håller med övriga om att det, i det här fallet, kan kännas onödigt att börja prata om könsöverskridande identitet och uttryck så att det framgår tydligt. Precis som ni skriver kanske detta gör det pekar ut det som går mot normen istället för att inkludera det. Innan förra veckans seminarium diskuterade vi i vår del av gruppen just detta och kom fram till hur svårt det är att arbeta med dessa frågor så att vi verkar inkluderande istället för adderande. Just det som Maria skriver om i sin kommentar. Något som kom att diskuteras då var att tänka på hur det material vi väljer att undervisa utifrån är utformat. Representeras mångfald i materialet? På så vis blir kanske arbetet med diskrimineringsgrunderna kan bli en naturlig del i undervisningen utan att vi behöver lyfta det som ett separat moment vid enskilda tillfällen.
SvaraRaderaI det fall du beskriver tycker jag att det känns onödigt att gå in så djupt i diskrimineringsgrunderna, speciellt könsöverskridande identitet. Dock vill vi ju samtidigt att eleverna ska få med sig kunskaper om begrepp såsom norm. Hur det ska läras ut utan att eventuella normbrytande elever blir "uthängda" är en klurig fråga.
SvaraRaderaI den klass jag gjorde min senaste VFU gick en transelev och vi påbörjade detta område de sista dagarna jag var med klassen. Vi pratade då om CIS-personer, vad det innebär, och framhöll tydligt att väldigt få av oss är CIS-personer. De flesta har någon/några delar som är avvikande.
Jätte intressant inlägg! Vi har också diskuterat i Hallsberg LC kring problematiken som kan ske när man ska undervisa ni när vi lärt oss mycket om att arbeta normkritiskt. Vi fastade på ett exempel dom tog upp i en av filmerna gällande "vithetsnormen". Om man exempelvis ska prata om dåtidens slaveri, apartheid eller andra världskriget och liknande där man har en klass där det endast går en mörkhyad elev, ska man då undvika att kolla på denna elev för att den kanske känner sig utpekad eller ska man vara så "accepterande" att man använder eleven som exempel liknande: "Förr i tiden var elever som såg ut som Simon slavar"? Det låter ju helt absurt båda exemplen men vi kom faktiskt inte på hur man skulle kunna göra detta på bästa sätt. Har ni exempel så kom gärna med det! Gällande att arbeta med diskrimineringsgrunder så kan jag hålla med det Maria Hårsmar, varför ska man lära dom något som dom redan kan? Om dom nu tydligt visat och följer diskrimineringsgrunderna väl :)
SvaraRaderaMycket intressant inlägg! Det tyder ju också på en ganska stor kunskap och medvetenhet hos lärarna kring normkritiskt tänkande som problematiserade undervisningen på detta sätt. Jag tror ändå att det är viktigt att undervisa om normer och så småningom komma in på diskrimineringsgrunderna. Det är så många faktorer som spelar in varför en person blir accepterad och en annan inte. Det kan ju därför kanske finnas någon annan elev som tänker i liknande banor utan att vara lika öppen med det. Jag tror som Emma att det kan vara väldigt bra att utgå från elevernas tankar, kanske ha den här typen av diskussioner som sokratiska samtal så att risker för utpekande minimeras. Sokratiska samtal måste man dock träna på lite för att de ska fungera riktigt bra. Men får man dem att fungera kan de vara väldigt bra, tror jag.
SvaraRaderaUtifrån det du beskriver tror jag precis som flera redan varit inne på här, att man inte behöver jobba så mycket med just den punkt som handlar om könsöverskridande identitet. Jag tror dock inte att man helt ska låta bli att prata om normer och diskrimineringsgrunderna tillsammans med eleverna även om det är ett väldigt tillåtande klimat i klassen. Normer och värderingar är ständigt är närvarande i elevernas vardag, både i och utanför skolan. Därför är det också något man behöver prata om, men just i detta fall kanske man kan lägga större fokus på de delar av diskrimineringsgrunderna som man upplever att eleverna saknar.
SvaraRaderaJättesvårt att säga hur man ska göra för att inte peka ute den/de elever som är normbrytande när man arbetar med ämnen likt detta. Det är nog svårt att komma fram till ett enda rätt svar på en sådan fråga, men att på olika sätt utgå från eleverna tror jag också är en jättebra grund, just pga. att de då får möjlighet att relatera till egna erfarenheter och tankar som sedan kan kopplas till skolan och värdegrundsarbetet där. För att ta upp enstaka delar/någon specifik del ur diskrimineringsgrunderna kan ju också böcker vara en bra utgångspunkt. Det finns mycket böcker som berör de olika diskrimineringsgrunderna och med karaktärer som är normbrytande. Det kanske inte blir lika utpekande mot normbrytande elever om man utgår från karaktärerna i en bok och för samtalen kring ämnet utifrån vad som sker i boken?
Tusen tack för era kommentarer! Jättespännande att läsa hur ni tänker kring detta. Jag håller helt med om att vetskap om diskrimineringsgrunderna behöver finnas, men att det som sagt känns jättesvårt att veta hur man ska undervisa om dem. Jag tror nog att sokratiska samtal och att diskutera böcker om ämnet, som ni har föreslagit, kan vara bra verktyg. Förhoppningsvis så kan undervisningen då ske utan att någon känner sig utpekad. Återigen, tack för era tips och tankar!
SvaraRaderaVilket intressant inlägg, Sofia!
SvaraRaderaFörst slås jag av att det verkar vara en väldigt tillåtande miljö på skolan, vilket är fantastiskt. Det finns nog många elever som gärna hade gått med lösögonfransar och glittriga tights på andra skolor men som inte vågar eftersom det inte är en så tillåtande miljö.
Eftersom det faller sig så självklart för eleverna att den här eleven får se ut och vara som hen är ser jag ingen anledning att ta upp just den aspekten nu. Istället kan man kanske prata om andra sätt att bryta normer, som inte får den här eleven att känna sig uthängd? Ta helt enkelt om de problem som finns istället.
Underbart att eleverna kan klä sig och vara som de vill utan att ses som annorlunda. Jag håller med er andra om att man inte behöver ta upp ett problem som inte finns. Men jag tänker också på det slitna men ack så aktuella uttrycket att "barn gör som vi gör inte som vi säger" alltså barnen ser hur vi vuxna reagerar på och behandlar den här pojken, om vi möter honom som vi möter alla andra barn så blir han ett barn som alla andra i deras ögon också.
SvaraRaderaDet spelar mindre roll vad vi pratar om på lektionen det är våra egna normer det kommer att handla om.
En väldigt upplyftande text att läsa. Det är underbart att det finns människor (föräldrar) som låter sina barn faktiskt få vara som de vill för att må bra.
SvaraRaderaSen är det väldigt svårt för en vuxen som själv vuxit upp i ett samhälle där man ska gå på ett visst sätt, prata på ett visst sätt och vara på ett visst sätt att våga gå emot detta. Jag kan förstå att man som förälder är orolig och rädd för att ens barn ska bli utsatt i samhället och skolan för att de vågar gå emot normen.
Mycket hänger ihop med att vi ska hjälpa barnen till att bli starka individer med en god självkänsla där de vågar stå upp för vad de tycker och känner. Men det är ingen lätt uppgift.
Sen har jag också funderat över detta kring hur man ska undervisa diskrimineringsgrunderna. Kan man ens lära ut dem? Jag tänker mig att vara en god förebild för eleverna där vi är accepterande och respektfulla mot elever och andra vuxna så bidrar det till att eleverna blir det.
Man vill ju som du nämnde Sofia inte att de ska skapas mer diskriminering och kränkningar för att man tar upp det i klassrummet. Man vill inte väcka den björn som sover och upplysa eleverna om normerna som finns för då blir de medvetna om de på ett annat sätt och börjar fundera över sin egen gestalt. Hur är jag som person, borde inte jag passa in egentligen?
Sen är det också otroligt fascinerande vilka det är som har bestämt normerna i skolan tycker jag.
Den här kursen har varit en ögonöppnare för mig i det fallet att jag har fått en bredare syn på vad jag som lärare och samhällsmedborgare matar in hos barnen. Man känner sig lite som en maktmissbrukare. Vem är jag att kräva att föräldrar måste skicka med frukt till sina barn för att de ska klara av skoldagen? Vem är jag att sätta normen att i detta klassrum är det inte tillåtet att prata rätt ut?